Publicerad 19 november 2020 Av I Recensioner Med 505 Visningar

Andersson, Ejlerskov och Ardelius Blane – ytor och rum

Måleriet uppstår i förhållandet mellan dukens platthet och bildens illusoriska djup. Uppehåller sig i relationen mellan materialets realism och bildrummets sken. Kanske ett närmast ofrånkomligt sakförhållande, även om många försök gjorts för att helt undvika djupverkan och istället betona målningens rena fysiska uppträdande. Robert Ryman är kanske den målare som arbetat mest ihärdigt i den traditionen – hur som helst med det i särklass vackraste resultatet.

Katarina Andersson, installationsbild Stene Projects 2020

Tre pågående utställningar på tre olika stockholmsgallerier lägger sina aspekter till historien genom att visa upp synnerligen förföriska ytor – på samma gång grunda och bottenlösa. Katarina Andersson, Ditte Ejlerskov och Mercedes Ardelius Blane har olika ingångar till måleriet och skilda förslag på framkomliga vägar, men deras reflektioner berör både blickar riktade bakåt och erfarenheter från vår samtida digitala bildvärld.

Katarina Andersson,
Kamrar II, 2017-19

Katarina Anderssons sparsmakade utställning ”Stille” på Stene Projects (till 28 november) visar upp målningar präglade av ett behärskat skimmer. Ett antal rumsliga former, som ibland tonar ut eller överlappar varandra, uppträder i målningarna mot en monokrom bakgrund. Eller snarare i den enfärgade rymden. För det är inte möjligt att särskilja formerna från bildrummet de omges av, samtidigt som förhållandet mellan yta och djup är det som står på spel i målningarna. Andersson utnyttjar skickligt den intrikata pendlingen mellan de två konventionella sätten att betrakta en målning på.

Genom näraliggande färgtoner får hon målningarna att vibrera av ett stilla inre ljus. De ljusa och mörka fälten visar upp kontraster inom samma spektrum, men nyanserna är tillräckliga för att placera formerna på olika avstånd sinsemellan. En laddning byggs upp, även om den är mer avklarnad än uppskruvad på max.

Ditte Ejlerskov, installationsbild Anna Bohman Gallery, 2020

Ditte Ejlerskovs målningar i utställningen ”Oxytocin” på Anna Bohman Gallery (till 6 december) ställer mig inför än mer perfekta ytor. Stora dukar som bygger på effekten av den sömlösa övergången mellan två motsatta färger (bild överst). Ljusgult som omärkligt övergår i lila, rödrosa i blekblått, krämfärgad ockra i djupblått. Gesten framstår närmast digital, men är skickligt utförd i akryl och vax. Jag ser koncentrerade utsnitt från himlar i renässansmålningar och samtida virtuella speglingar av utseenden som omger oss överallt.

Visserligen en fascinerande samling likartade målningar, men deras påfallande felfrihet kunde blivit alltför mättande. Då visar Ejlerskov vilken säker bildbyggare hon är – och hur medvetet hon har rensat bort ovidkommande visuellt sorl till förmån för dessa klara toner. Bland de himmelsvida ytorna finns en enda avvikande målning som istället föreställer arkitektur. En sorts kulissvärld med valvbågar och med två kroppar som brottas. Den tydliga olikheten mellan bildtyperna skapar en säregen stämning mellan målningarna och fördjupar samtidigt deras respektive rumsligheter.

Mercedes Ardelius Blane, installationsbild Larsen Warner 2020

Mercedes Ardelius Blanes installation ”Drifter” på Larsen Warner (till 21 november) framstår i sällskapet som mest litterär, inte bara för att hon citerar Yeats i utställningstexten. Det är något i hennes utpräglade torra stil som får mig att associera till Franz Kafka. Torrheten, och en tragikomisk insektsliknande figur som återkommer i målningarna. Lite framåtböjd tar sig skalbaggen fram i bildrummet och på livsresan, omgiven av yrande sand. En platt värld förstärkt av illusoriska effektstreck.

Mercedes Ardelius Blane, Oceanbed shorthand, 2020

Det är en mindre utställning men Ardelius Blanes första solo sedan hon tog examen från Mejan tidigare i år. Hon berättar i sammanlänkade komprimerade scener, förbundna genom en blåtonad tapetremsa i bakgrunden. Intervjuad i Artlover berättar hon att det var ”den innersta blå nyansen i en ljuslåga” hon ville åt. Vidare att tyske Sigmar Polke är en viktig inspiratör. Och sämre förebild kan man ju ha.

Något av samma robusta gåtfullhet återfinns hos Ardelius Blane. Hennes målningar framträder med en egenartad blockkänsla, liksom gjutna i ett stycke. Bilderna byggda av tunna reliefer – gjutna i kattsand! – och fyllda av mumlanden från svårtydda skrifttecken. En sorts verkliga trompe l´œiler. Stilen är driven och tydlig; långsamt hittar den sin väg mellan ytor och rumsligheter.

Magnus Bons

Katarina Andersson, Stene Projects, Brunnsgatan 21 B.

Ditte Ejlerskov, Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B.

Mercedes Ardelius Blane, Larsen Warner, Sturegatan 28

Jag är Konstens redaktör sedan augusti 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge).

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.