Publicerad 30 november 2020 Av I Recensioner Med 1911 Visningar

Anders Sunna på Bohman-Knäpper

Konflikt och tilltro är grundbultarna i Anders Sunnas konstnärskap. Olösligt sammansvetsade. Men undertonen närd av återhållen vrede, bågnar lika starkt av hejdlös berättarglädje. Bildrummet är dramatiskt, färgsprakande och politiskt skarpt. Och bräddfyllt med plötsliga gläntor av stilla poesi. En brygd svår att värja sig emot.

Anders Sunna, The Disobedient Laws, 2014

Konflikten bottnar i den mer än 40-åriga familjestriden om rätten att driva renskötsel. En kamp med svenska staten och samebyn de tillhört. Idag har släkten förlorat koncessionsrätten och fråntagits renmärket. Men ger inte upp generationers tradition. Hjorden är kvar och drivs nu enligt Sunna som ”gerillarenskötsel”.

Skulpturen mitt i rummet, The Disobidient Laws (2014), står som en maktens totempåle. Sveriges Rikes Lag med 24 märkta plastflikar. En visuell bild av rättighetskamp. Bestämmelser, överklaganden, avslag och maktens suveränitet. Men denna stentavla av lag och rätt är genomborrad av en samisk kniv. Nedstucken i Riksvapnets mitt.

Tre verk formar sig till ett statement för Sunnas politiska hållning: I´d rather be rebel for life, than a colonial wife (2018). Ett lyckligt bröllopsfoto. Ett leende par arm i arm. Brudgummen i brun uniform med lagboken under armen. Bruden i praktfull samedräkt, rönnbärsbukett och florstunn svävande slöja. Maken, en lätt igenkännlig f.d. minister, ler ett skevt tredubbelt leende. Makans smil under floret är ett döskallegrin. Långt bort i bakgrunden stretar i gråväder en same iväg med en ren.

Anders Sunna, I´d rather be rebel for life, than a colonial wife, 2018

I självporträttet i samedräkt Preventively (2019) är blicken klar och fast. Konstnären placerar sig mellan två kända tingsrätter. Iförd balaklava, skidmask, värmeskydd eller rånarluva. Förberedd. Och i Tactics rest (bild överst, 2020) vilar en manskropp mot marken där generationers ansikten anas. Kamp pågår…

Sunnas aktivistiska måleri kan länkas till 70-talets politiska konst. Men det är inget plakatmåleri. Berättar- och färgglädjen påminner snarast om Peter Dahls rebelliska gisslande av borgerlighet och kapitalism i serien Drömmar i soffhörnet (1970) med den ökända, beslagtagna ”Sibyllamålningen”. Beslagtagen blev också Carl Johan De Geers symboliska Sverige-kritik i verket Skända flaggan, 1967. Men det är Norrbottens vapen med renar och en naken röd vildman med lövruska runt midjan och guldklubba över axeln, som Sunna attackerar. I hans version av emblemet klubbas renarna ihjäl av vildmannen. Och här skiljer konstnären ut sig på ett avgörande sätt från den generella politiska 70-talskonsten. Sunna är konkret och privat. Och placerar sig närmast som en fortsättning på kvinnorörelsens agitatoriska formel ”det personliga är politiskt”. Sunna målar det privata till det allmänna och universella.

Anders Sunna, Preventively, 2019

Den ovedersägliga bildberättelse som träder fram är en uppgörelse med sekler av nationalstaters övergrepp på samer och sönderslagning av Sápmi. Tvångsförflyttningar, tvångsslakter, mänsklig nedvärdering och förnedring i rasbiologins förment vetenskapliga katalogiseringar. Ideologiskt i linje med nazismens rasbiologi om mindervärdiga raser. Hänsynslös vatten-, gruv- och skogsdrift. Kolonialisering intill förintelse av människor, språk och kulturarv.

Men genom detta universum dunkar också den andra kraftfulla pulsen. Anders Sunnas okuvliga tilltro till konsten! Bilden som smiter in och når fram där ord förstummats och tvingats ge upp. Kanske bottnar tilltron till konstens möjlighet att påverka tillvaron i att 6-årige Anders sålde teckningar och fick ihop till godis. Idag är konsten Sunnas vapen och murbräcka för en angelägen och nödvändig dialog.

Själv säger han sig vara påverkad av Banksy och Dick Bengtsson. Mixar collage och måleri, foton, schabloner, tapeter med mera. Målar på MDF-skiva, blandar olja, akryl och sprayfärg, breda penselstråk, lätta överstrykningar, rinnande färg och finpenslat.

Anders Sunna, Area Infected, 2014

I tre stora målningar går konstnären i närkamp med övermakten. Indigenous Love (2008-13), Area Infected (2014), och Bastupojkarna (2019). I Sunnas ikoniska universum har maktens män bruna välbekanta uniformer och armbindlar med länsvapnet. Ansiktslösa, anonyma eller igenkännliga. Gesterna är stora. Pekande med hela armen. Markörerna återkommer i verken och för berättelserna framåt.

Anders Sunna, Indigenous Love, 2008-13

Den första bilden är tudelad. Riksdagshuset och kyrkan upp och nervända. Över det gula norrbottniska landshövdingehuset flammar blå himmel. Maktens hantlangare håller en röd fana högt. I andra handen en bunt sedlar. Och en tom hängande vit renlasso, så trompe l´oeil-målad att den blir gripbar. I bildens andra halva snurrar vindkraft bland fjälltoppar. Skogs- och gruvmaskiner liknar tanks. I mörka jordfärger under tunn övermålning framträder den samiska världen med generationer av tystade, glömda människor. Rasbiologiska dödskallerader. Kåtor skugglikt fyllda med samer. En förmoders stilla klara blick bränner sig fast. Och genom allt löper renars vandringsleder. Men i hörnet i förgrunden störtar ett rasande skri fram ur en sames förvridna ansikte. En vrede som får den vita tvångströjans bruna remmar att brista.

Infekterat område från 2014 gestaltar familjens Sunnas konflikt. Epicentrum är renhjorden. Inhägnaden har formen av en samisk trumma. Och ur denna strömmar den dramatiska berättelsen om påtvingad stängsling, slakt, polisingripanden och övermakt. Sunna låter den ideologiska maktlinjen avslutas i ett foto där Führerns fälttågsplaner dras upp. I Norrbotten måttar en landshövding med vita händer upp en godkänd liten samisk kartplätt. Behjälplig i verkställandet är en myndig polischef med chockrosa ansikte. Färgen rinner och grisar ner den mörka uniformen. Och ovan en styckad ren ler en annan landshövding ett vasstandat, blodsmetigt leende.

Anders Sunna, Bastupojkarna, 2019

Rader av igenkännbara landshövdingar gisslas i Bastupojkarna. Det gula idylliska landshövdingehuset, avslöjas som kuliss för renslaktsmaskineri. Överst på rad sitter de leende glada manliga kamaraderiet med dinglande ben. Nakna som vildmän, med björkrisruskor i maghöjd. Under fötterna dinglar rader av renkadaver och hudar.

Sunnas stora epos om Tornelappmark klingar av lager på lager av små berättelser i den stora. Oväntade kikhål och poetiska gläntor öppnar sig. Kodade detaljer och tydliga symboler dyker upp graffitilikt. Effektivt estetiserar han bärande markörer till siluetter som bildar dekorativa mönster över ytan. Girlanger av taggtråd och slaktknivar mot blodrött. Mörkgröna granar stilla, stumma vittnen. Och bastupojkarna omvandlas lätt till ett utdragbart siluettklipp av små gulrosa gubbar.

Bildytan bär växlande djup, dimensioner, lager och dekorationer. Och inom mig känner jag plötsligt hur det välbekanta norrländska landskapet stiger fram. Nivåskillnader, avstånd, närhet, fjällkedjor, dalar, smala band av träd, blanka sjöar och isfläckar. Storslagenheten och de snabba ljus- och väderväxlingarna. Norrskenets böljande färgspel. Den gränslösa öppenheten mellan himmel och jord. Ovandär likaväl som underdär. All stilhistoria känns överflödig. Sunnas bilder tycks vila mot landskapets raster.

Renen är konstanten och fundamentet i Tornelappmark. Kompassen. Bäraren av livets gång. Renar i en ständigt närvarande lugn ström, vandrar oberörda från bild till bild. Över marker där tystade anleten och livsöden skymtar. Ett pastoralt landskap i dova jordfärger böljar som av norrskenets former och toner. Så skrider i en plötslig bildglänta en ren med mäktig krona genom snön. Och under ett norrskens svala flammor målar Sunna fram stilla eviga rörelser i vad som blir till en hyllning av renen.

Anders Sunna, We will help you get rid of your heritage, 2019

Målningen We will help you get rid of your heritage (2019) drabbar med sin skönhet. Men är fullkomligt hjärtskärande. I en inhägnad rör sig fyra bruna renar och ett barn. På ett plan upphöjt bakom hägnet står i talarstolar med texten ”Government of Sweden” två brunklädda herrar med slips. Vita, anonyma ansikten. Herrarnas gester är välkomnande och obönhörliga. Himmelskt blått kvällsljus vilar över pojken med favoritrenen. Lätt övermålade bärs i renarnas kroppar andra berättelser fram. Knappt synligt skrattar två små pojkar i stora skinnmössor. En samlad familj. Landskapet. Ljuset. Minnets skimmer och längtan.

Den femte, vita renen går fogligt mot hägnets enda öppning. En svart lucka. Ett ansikte iförd mask väntar. Och en avgrund. Döden. Oskuldsfullheten, troskyldigheten i bilden är outhärdlig. Det vi bevittnar är en i all välmening och vetenskaplighet genomförd förintelse av ett folk och en kultur.

Anders Sunna är en av tre utvalda samiska konstnärer som visas i nordiska paviljongen på Venedigbiennalen 2022. Om detta säger han med ett mångtydigt leende: Spännande!

Annika Nordin

Foto: Bohman-Knäpper, Sturegatan 36. Utställningen pågår 14 november 2020 – 16 januari 2021

Annika Nordin, kulturjournalist, föreläsare. Spec. konst och psykologi. Medverkar bla i Dagens Nyheter, kataloger/antologier.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.