<

Publicerad 06 mars 2014 Av I Recensioner Med 7915 Visningar

Adrian Paci på Röda Sten

adrian-paci-thecolumn-2013-still-from-video-1Ett öronbedövande dån fyller den väldiga salen som kallas Katedralen mitt i Röda Stens råa industrilokaler. Ljudet ingår som en viktig beståndsdel i den albansk-italienske konstnären Adrian Pacis nyproducerade film ”The Column” (2013). Verket utgör såväl innehållsligt som fysiskt ett nav i Pacis retrospektiva utställning. Filmens ljudspår sätter tonen även för övriga verk eftersom det fortplantar sig i hela byggnaden. Det vibrerande mullret kommer från motorerna i fraktfartyget som är filmens huvudsakliga spelplats, och Paci skildrar den enorma fartygskroppen närmast som en levande varelse. Bullret blir till en sorts andning som avtar och tilltar i styrka. En liknande effekt använde han sig av i videon ”Turn on”, som tidigare visats på Moderna Museet men som inte ingår i urvalet här. Där sågs några män i en trappa hållande i stora glödlampor som de tände genom generatorer som bullrande bröt tystnaden. Tigande och med tomma blickar tittade de in i kameran.

”The Column” dokumenterar hur ett stort marmorblock fraktas från stenbrottet i Kina med båt till Europa. Under tiden på havet förvandlas marmorn av skickliga stenhuggare till en antik kolonn. Arbetet utförs i fartygets enorma och i övrigt ödsligt tomma lastrum. Situationen upplevs som iscensatt, närmast som en fantastisk saga. Och även om handlingen enbart är konstruerad för filmen, så är det som utspelas samtidigt helt verkligt. En kolonn har faktiskt producerats och den låg på lit de parade i Tuilerieträdgården utanför konsthallen Jeu de Paume i Paris, som är en av flera samproducenter till utställningen på Röda Sten.

Med ett helt magiskt foto följer Pacis kamera förloppet nära och med en inkännande blick. Intensiteten i det långsamt skildrade händelseförloppet skapar en stark närvarokänsla, vilket förstärks av att filmen är det enda verk som visas i den stora salen. Bilder från arbete och vila varvas med panoreringar över det till synes oändliga havet. Dammet yr och fokus ligger på hantverkarnas ansikten, som så ofta i Pacis verk. De koncentrerade närbilderna har influerats av Pasolinis filmer som Paci tidigare omvandlat till målningar. Pasolini i sin tur hämtade inspiration från tidigt renässansmåleri.

adrian-paci-electricblue-2010-still-from-video-1I en sekvens mot slutet av filmen när kolonnen är färdig vandrar ljusfläckar över dess kropp. Först en cirkel, sedan linjer av ljus, rör sig sakta över marmorytan, de läser av formen som en sorts övervakande ekolod. Detta är filmisk poesi av yppersta klass.

Att ”The Column” är en så pass märkvärdig, ja nästan smått omskakande, upplevelse gör att flera av de övriga verken i utställningen känns platta och mer som utkast än som färdiga verk i sig. I ett annat sammanhang hade kanske en kortfilm som ”Centro di permanenza Temporanea” (2007) fungerat bättre. Här uppfattas den mer som en illustration av migrationens absurditet, med en för enkelspårig bild av problematiken. Några människor går uppför en flyplanstrappa utan att något plan finns att kliva in i. Att de är på flykt är underförstått, eftersom inga vita européer ingår i gruppen. De fyller till slut hela trappan utan att komma vidare. Filmduken mörknar och händelseförloppet börjar om.

Bättre fungerar exempelvis ”Electric Blue” (2010) som rör sig i en fiktiv verklighet på ett effektivare sätt. Det handlar om en teaterskådespelare vars dröm är att göra film. Han köper en videokamera men utan några pengar slutar det med att han börjar kopiera porrfilmer. När sedan kriget kommer börjar han spela över filmerna med nyhetsinslag, och med ett enkelt grepp likställer Paci logiken i de olika genrerna. I några korta sekvenser förekommer även filmarens familj, där hustrun kastar förebrående blickar mot kameran. Hennes förorättade ögonkast tycks helt oförställda på ett sätt som nästan kullkastar verkets imaginära existens.

Genomgående rör sig Paci kring frågor om exilens identitet, men han omformulerar direkt politiska frågeställningar till förtätade existentiella situationer. När det fungerar som bäst – som i ”The Column” – fångar han komplicerade globala skeenden i vackra och mångfacetterade bilder.

Adress: Röda Sten 1, Göteborg
Utställningen pågår under perioden 15/2 – 6/4

Magnus Bons (text), Röda Sten (foto)

Jag är Konstens redaktör från augusti 2015. Förutom på Konsten skriver jag i Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift, samt för KUNSTforum (Norge) och Arterritory (Lettland).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Och så var det en gåta att lösa... *