Den åttonde upplagan av ARS pågår sedan en tid i Kiasma i Helsingfors och utställningen ägnas helt åt afrikansk samtidskonst. På fem våningsplan visas verk gjorda av konstnärer födda i något afrikanskt land eller av konstnärer utifrån kontinenten som på olika sätt arbetar med ett afrikanskt tema. I pressmaterialet beskriver utställningsteamet sin målsättning som en vidgning av den snäva bild av afrikansk konst som man menar finns i väst. Man har velat bryta en kvardröjande stereotyp uppfattning om ”anonyma tidslösa traditioner” som endast ”imiterar västerländsk modernism” – och istället presentera ”Afrika som kulturellt fenomen”.
Även om syftet förvisso är gott – och utställningen ger en god möjlighet att se intressant samtida konst (oavsett ursprungsort) – känns formuleringen ”kulturellt fenomen” pinsamt obekväm och aningen daterad. Föreställ dig det omvända – varför göra en utställning om ”Europa som kulturellt fenomen”? Jag säger inte att det inte skulle behövas, men ifrågasätter också om det över huvud taget är möjligt att tala vare sig om Afrika eller om Europa som enhetliga begrepp? Och vad man i så fall skulle vinna på det? I det här fallet – en utställning.
På Kiasma tycks man väl medveten om problematiken med att generaliseringar är oundvikliga och artiklarna i katalogen ger flera kritiska alternativ till förutfattade beskrivningar av Afrika. Den kenyanska författaren Binyavanga Wainainas subtilt ironiska text ”How to write about Africa” är till exempel ett tragikomiskt mästerstycke som skickligt dissekerar alla tänkbara fördomar. Och Jan-Erik Lundström, f.d. chef för Bildmuseet i Umeå, konstaterar självklart att: ”Afrika finns – och finns inte. Den afrikanska konstnären finns – och finns inte”. Jag antar att han menar att det inte existerar ett Afrika, inte ens flera – utan ett oändligt antal olika afrikanska erfarenheter.
Dessa skilda uttryck har man samlat i en utställning som innehåller mycket fotografi – både dokumentärt och iscensatt (t ex Samuel Fossos suveräna medieportätt av afroamerikanska pionjärer) – några större rumsinstallationer, videor av performance och även gatuljud från Lagos, som hörs redan vid ingången till Kiasma. Till innehållet och även kronologiskt spänner utställningen mellan J. D. ´Okhai Ojeikeres och Pieter Hugos fotografier. Ojeikeres optimistiska dokumentationer av hårmode, arkitektur och arbetsliv i Nigeria från sent 1950-tal fram till idag finner sin motpol i Hugos filmiskt dramatiska nutidsporträtt av människors kamp för överlevnad på en jättelik rökfylld sopstation. Ojeikeres stolta modeller fyllda av livsglädje kontrasteras skarpt av Hugos envisa överlevare som letar efter elektroniskt avfall. Hugos tekniskt oklanderliga bilder är på gränsen till att vara exploaterande men människornas blickar i dem tränger igenom ytan.
Konstnärer som El Anatsui, Romuald Hazoumè och Nandipha Mntambo arbetar med storslaget skulpturala uttryck som med traditionella tekniker och material bearbetar dagens situation. Av kapsyler, kosvansar och upphittade plastföremål bygger de visuellt imponerande verk, men som trots allt ändå framstår som ganska endimensionella. Då har Barthélémy Toguos och Georges Adéagbos materialansamlingar mer av en politisk laddning – dessutom med direkt koppling till Finland och landets invandringspolitik. Adéagbos platsspecifika installation blandar ett överdåd av vardagliga föremål och specialbeställda konstverk från både olika afrikanska länder och Finland för att undergräva nationella gränsdragningar, medan Toguos kretsar kring nomadens osäkra livssituation. Toguo har vid ett tidigare tillfälle försökt ta sig in i Finland utan visum, men fått nobben direkt. Båda konstnärerna använder sig av ett slags surrealistisk praktik som redovisas i deras detaljrikt fantasieggande rumsmiljöer.
En djuplodande video av det mer filosofiska slaget visar Vincent Meessen. ”Vita Nova” handlar om hans sökande efter en barnsoldat som på 1950-talet var omslagsbild på tidningen Paris Match. Berättarrösten läser utdrag från Roland Barthes bok ”Mytologier”, som delvis handlar om samma bild, och Meesen klipper ihop eget material med dokumentärt. Tillsammans med ett utdrag i faksimil från det aktuella numret av Paris Match skapas en suggestiv studie om minnets funktion och Barthes eget arv från kolonialtiden.
Finskan Laura Horelli bearbetar i filmen ”Terassen” egna barndomsupplevelser från Afrika. Familjealbumets foton blir hennes väg tillbaka till uppväxten. Hennes släpigt entoniga röst berättar sakligt om huset där familjen bodde, om barnflickan, om pappans kontor. Fotografierna visar det som hon minns eller glömt – eller som hon glömt att hon kommer ihåg. Som vuxen förstår hon vilket skyddat liv familjen levde i Kenya, vilket hennes video ”The Way You Walk” indirekt tar upp. Filmen består av en diskussion mellan några FN-anställda om deras beteendemönster – hur reglerad deras vardag är och hur lite kontakt med lokalbefolkningen de egentligen har.
Avslutningsvis något om Alfred Jaars film ”Muxima” som för mig sammanfattar denna rika utställning och som gett mig den överlägset starkaste och bestående upplevelsen därifrån. Genom olika inspelningar av den populära sången som gett filmen dess titel berättar Jaar med nästan plågsamt vackra poetiska bilder om Angola. ”Muxima” handlar om en kvinna som anklagades för att vara häxa, men betyder även hjärta på landets språk. I tio kortare episoder skildras bland annat en minröjares arbete när han för hand gräver i den röda jorden och barn som blickar ut över vattnet. Landets plågsamma historia illustreras indirekt genom Jaars stundtals alltför övertydliga bilder, men det patos som han ger uttryck för går inte att ta miste på. ”Muxima” innehåller en oemotståndlig blandning av vemod och hopp – av afrikanska rytmer och västerländska influenser – som utmärker det bästa på ARS 11.
Bilder (uppifrån och ned): Samuel Fosso, Vincent Meessen, Laura Horelli, Alfredo Jaar
Adress: Mannerheimgatan 2, Helsingfors
Utställningen pågår under perioden 15/4 – 27/11
Magnus Bons (text), konstnärerna (foto)
