Isabella Nilsson arbetar som direktör för Millesgården, och 1 juni tillträder hon som chef för Göteborgs konstmuseum. Nu berättar hon om förhoppningarna på det nya jobbet och om sin bakgrund som journalist och akademiker.
Rikard Ekholm: Först och främst, grattis till det nya jobbet som chef för Göteborgs konstmuseum som du tillträder 1 juni 2009. Hur känns det, och vad lockar med arbetet i Göteborg?
Isabella Nilsson: Genom åren har jag haft rika möjligheter att reflektera över konstmuseet ur skilda perspektiv. Jag har gått min gymnasie- och universitetsutbildning i Göteborg och jag har jobbat på en kommunal konstinstitution i grannkommunen och skrivit om konst under flera år. Göteborgs konstmuseum i sig är en arkitektonisk skapelse som signalerar en svunnen tids syn på kunskapsprocesser och jämställdhet. Den nya entrén har gjort det enklare att komma till museet och avdramatiserat museibesöket. Att vara del i en process att göra konstmuseet än mer tillgängligt, välkomnande, överraskande och aktivt känns som bland det roligaste arbete man kan tänka sig. Och för mig innebär inte arbetet på konstmuseet att komma tillbaka utan att gå ett steg vidare.
RE: Du har redan sagt att du vill ta in seriebild, barnboksillustration och animation i verksamheten. Kan du berätta varför du vill det?
IN: Många konstnärer arbetar inom dessa discipliner eller inom områden som ligger nära, till exempel Joakim Pirinen, Nathalie Djurberg, Ola Åstrand, Lars Arrhenius, Gunna Grähs och, för att gå till utlandet, Art Spiegelman och Joe Coleman. Konstmuseet har fina samlingar, bland annat med barnboksbilder, och jag ser rika möjligheter att ge dynamik i utställningarna både genom museets egna verk, samarbeten och inlån. Det är naturligtvis värdefullt för museets framtid att intressera olika grupper av besökare. När serietecknaren Max Andersson ställde ut på Uppsala konstmuseum under min chefstid samlade den många unga och mycket bildintresserade besökare.
RE: Du har också sagt att museet har en unik samling och att du vill att museet ska utvecklas till ett av Europas vitala museer. Du har höga förhoppningar för museet. Kan du berätta hur du tänker?
IN: Göteborgs konstmuseum är att betrakta som ett av Sveriges finaste museer med de samlingar det har. Göteborg som stad är en port mot världen genom sin placering. Min förhoppning är att vi än mer kan utveckla värdefulla samarbeten med konstmuseer runtom i världen och etablera museet som en intressant och dynamisk plats för både konstnärer och besökare. Jag hoppas också att de signaler jag fått från politiskt håll i Göteborg, om att man ser konsten och kulturen som en viktig faktor ur flera aspekter i samhället, skall göra att man är redo för att lägga tyngd på kulturfrågor.
RE: Jag vill också fråga dig om ditt arbete på Millesgården där du arbetat sedan hösten 2004. Under 2008 fyllde Millesgården 100 år, och det har rapporterats i media om nytt publikrekord. Hur blev konståret för Millesgården?
IN: Millesgården har ökat besöksantalet 2008 för tredje året i följd. Jubileumsåret betydde en stor arbetsinsats för alla medarbetare och vi kan konstatera att det föll väl ut. Genom sponsorer kunde vi också renovera delar av skulpturparken och ljussätta vissa skulpturer vilket varit en av våra målsättningar. Året började med ett samarbete med Göteborgs konstmuseum kring utställningen ”Tänd mörkret!” av konstnärerna/curatorerna Ulf Kihlander och Ola Åstrand. Den behandlade svensk konst från 70- och 80-talet, en intressant tid vars experiment och vidareutvecklande av genrer, teknik och gestaltning pekade mot dagens konstscen.
Årets stora egna produktion var ”Under” med nyproducerade verk av Ulf Rollof. Han diskuterade hållbarhet, framtid och klimat i en utställning som blandade allvar och lek, fysiska upplevelser med mentala modeller på ett vis som är Rollofs högst egna kännetecken. Det största verket var en 16 meter lång skulptur, en grön antropomorf varelse i vilken man åkte kana ned i utställningsrummet och genom det förflyttade sig till en värld under vattenytan och diskussioner om hur vi förvaltar vårt ansvar för jordens framtida liv. Under var också en särskild satsning för den unga generationen och det är första gången jag sett barn gråtande ledas ut från Konsthallen för att de inte ville gå hem.
Hösten inleddes med en presentation av Carroll Dunham, en konstnär från New York som tidigare aldrig visats i Sverige. Dunhams säregna måleri, teckningar och skulptur och hans figur, den pistolviftande vigilanten med en näsa som ett stiliserat manligt könsorgan, tog upp både existentiella frågor och granskade manliga könsroller, maktspel och amerikansk politik under en tid då den amerikanska presidentkampanjen gick på högsta varv.
Årets avslutande utställning var ”Vattenspeglar”, och den sprang ur en idé att ställa Millesgården som ett uttolkat och skapat landskap i romantisk anda i relation till hur landskapsmåleriet utvecklats. Millesgården som plats är ett berg med fontäner och trappor som liknar stiliserade vattenfall och i mycket en syntes av det nordiska landskapet och den antika kulturen, närvarande genom kolonner, antiksamling och mytologiska gestalter i Milles verk. I museidelen visades ”Kvinnorna på Millesgården”, det vill säga systern Rut Milles och hustrun Olga Milles, kvinnor som länge stått i skuggan av Carl Milles, samt en informativ utställning om Millesgårdens historia i foton, byggmodeller, ritningar och journalfilmer. Kort sagt; det känns som ett rikt och varierat år.
RE: År 2006 enades Kulturdepartementet och Lidingö stad om att skjuta till två miljoner kronor om året i tre år, för att rädda Millesgården. Hur är det ekonomiska läget nu, två år senare? Vad tror du om Millesgårdens framtid?
IN: Millesgården är ett intäktsbaserat museum. Vi skall själva finansiera 80 procent av vår totala verksamhetsbudget. Kulturdepartementets samt Lidingö stads bidrag uppgår alltså till 20 procent. En av våra utmaningar är att dessutom få in medel för de större reparationer som krävs på en hundraårig institution med ett komplext system av fontäner, terrasser och stensättningar. Till skillnad mot 2004 så finns det nu en likviditet men de medel som finns skall gå till den reparationsfond som är nödvändig för att kunna hålla anläggningen i brukarskick. Jag är glad för att vi har fått ett permanent stöd från Lidingö i och med i år, vi har ett gott samarbete med kommunen. Vi beskrivs ofta som en unik, världskänd plats och ett svenskt kulturarv men genom att vi är en privat stiftelse, alltså varken en kommunal eller statlig institution, hamnar vi många gånger mellan stolarna vad gäller stödordningar. Det gäller att inte förlora sig i kortfristigt tänkande utan arbeta långsiktigt utifrån det uppdrag som alla museer har, att bevara men också kritiskt granska historien och ge nya ingångar och nycklar till den och därmed förståelsen för samtiden. Millesgården kommer med all säkerhet att bevaras för framtiden, det är en unik institution samt en kunskapskälla vad gäller konstnärliga och ideologiska strömningar som än idag påverkar det kulturella och politiska livet. Kristider har ju också den sidan att det kan stärka intresset för kultur hos potentiella besökare. Och kriser skall man satsa sig ur.
RE: Hur skulle du själv karakterisera ditt bidrag på Millesgården, som består av den nyare konsthallen, den klassiska gårdsbyggnaden och skulpturparken?
IN: Mitt uttalade uppdrag då jag blev tillfrågad om tjänsten var att förändra och utveckla utställningsverksamheten. Men ett prioriterat uppdrag är att se till att få in medel för att museet skall kunna ha en verksamhet, på så vis liknar Millesgården mer de utländska museerna med sin externa finansiering. Jag är glad över det utställningsprogram vi kunnat visa i Konsthallen, det har visat starka konstnärskap och införandet av värdar på museet har också gett en annan dialog mellan besökare och konstverk. Att få skulpturparken upplyst har varit ett annat mål som nu delvis infriats. Relationen till Lidingö stad har fördjupats och jag ser det som ett tecken på förtroende att man efter alla år börjat ge ett årligt bidrag till vår verksamhet. Ett förändringsarbete vad gäller de museala delarna är också igångsatt. Men en fråga som känts mycket angelägen, och som vi nu kommit längre i, är frågan kring Carl Milles och hans ideologiska kopplingar till nazismen. Där har han en hel del gemensamt med många andra styrkesvärmande svenskar under 30- och 40-talet. För att komma vidare i hur vi som institution skall informera och gestalta ett utställningsmaterial kring hans komplexa, ibland motsägelsefyllda hållning har jag tagit initiativet till en referensgrupp med forskare och kulturredaktörer för att arbeta med dessa problemställningar. Jag ser också att det i förlängningen finns en potential hos Millesgården att bli en del i ett nav som arbetar kring frågor om ideologi, historia och konstnärlig gestaltning. Det tycker jag är ett viktigt bidrag, och jag ser det som en del av mitt uppdrag som chef för ett museum.
RE: Det har under åren varit en rad olika slags utställningar i konsthallen. Några exempel: Samtida konst från Sri Lanka (2005), Elis Eriksson (2006) och Ulf Rollof (2008). Finns det någon tanke om att utställningarna i konsthallen ska korrespondera med Carl Milles konst, eller är utställningsverksamheten skild från den övriga verksamheten?
IN: Millesgården som museum har flera olika rum, en del för samlingar – däribland hela parken som är ett gigantiskt uterum för skulptur – och Konsthallen där fokus övervägande legat på det samtida. I det pedagogiska arbetet har samlingarna och det samtida nästan alltid ställts i relation. Så till exempel i utställningen med skulpturer av den brittiske konstnären Marc Quinn där vi anknöt till vår tids syn på kroppen och det grekiska ideal som antiksamlingen visar. Ulf Rollof anknöt, liksom Milles, till vatten på skilda sätt och tankar kring liv och död. Elis Erikssons verk liksom Konsumentföreningen Stockholms konstsamling visade en annan konstsyn och ett annat 1900-tal än Carl Milles, vilket skapade möjligheter till diskussioner. Detsamma kan sägas om utställningen från Sri Lanka även om den var en så kallad ärvd utställning.
RE: Innan du började arbeta med konst har du arbetat som journalist, du var kulturchef på GT. Du har även en gedigen akademisk bakgrund. Vad lockade med konsten som gjorde att du bytte bana, och hur gick det till?
IN: Under senare tiden på universitet arbetade jag med många olika saker, dels klassiska studentarbeten som korrekturläsare, dels som konst- och bildrecensent, dels som tidskriftsredaktör, dels som curator och dels som föreläsare vid universitetet och olika utbildningar runt om i landet. Jag började arbeta med kontinuerlig verksamhet i utställningssammanhang när jag blev chef på Mölndals konsthall 1991 men gick efter det åter till media då jag blev tillfrågad om att bli kulturchef på GT. Sedan fortsatte jag som projektledare och curator på Den europeiska bostadsmässan i Malmö 1998 och efter det har jag inte lämnat utställnings- och museiarbetet annat än för att skriva någon artikel då och då i pressen. Men konst och skrivande har hela tiden varit en sammantvinnad tråd vilket jag ser som en styrka, det har varit komplexa och berikande erfarenheter.
RE: Under 2007 gjorde du debut som konstnär då konstgruppen Ride.1 bjöd in dig till Vita kuben i Umeå. Du presenterade ljudinstallationen ”Big Spender”. Hur gick det till och, är du konstnär nu?
IN: Ride.1 hade ett koncept när de blev ansvariga för ett års utställningsverksamhet i Vita kuben att låta curatorer göra utställningar för att se vad som hände. De bjöd in några stycken, däribland Lars Bang Larsen och mig. Det var en utmaning. Men jag tänkte på att jag för många år sedan gjorde ett sånginslag på ett CD-verk av Maria Lindberg, med titeln ”Mina vänner”, som var en tolkning av några textrader ur ”I am the walrus” från Magical Mystery Tour av Beatles. Jag sjöng i något som kan beskrivas som falsett samma rad om och om igen, ”Don’t be long” men på så vis att det lät som ”Don’t belong”, det och den höga stämman gav ett speciellt innehåll får jag nog säga. Så efter att noga ha tänkt på inbjudan till Vita kuben lyssnade jag igenom en mängd populära låtar från 50- och 60-talet, både svenskt, engelskt och amerikanskt, kort sagt populärt allmängods som många har en relation till, i synnerhet jag kan jag tillägga. Jag valde ut speciella strofer, ibland korta ibland flera verser ur ungefär 20 melodier som jag sedan a capella spelade in i en kompis studio som är musiker. Urvalet gjordes utifrån att försöka ”ladda” vissa utsagor, till synes oskyldiga meningar som i sammanhanget blev kritiska rekyler om könsroller och maktstrukturer. Lite tragikomiska ibland, som exempelvis upprepandet av schlagerstroferna Ju mer jag ser dig, ju värre blir det. Ju mer jag ser dig ju värre blir det. Ju mer jag ser dig ju värre blir det. Och så vidare. Dessa ”samplingar” gjordes på fem cd och blev fem ljudstationer i rummet. I praktiken sjöng jag kör med mig själv fast med olika melodier och helheten vann på att det var just bara rösten som hördes utan instrument, en femhövdad kvinnokör. Jag ser mig inte som konstnär, men man skulle kunna säga att jag ser möjligheterna och lekfullheten i den konstnärliga processen som något som starkt påverkat mitt liv.
2009-01-31 Rikard Ekholm (text), Anders Olofsson (foto)
