Anna Odell är dömd för oredligt förfarande och våldsamt motstånd i följderna av att ha simulerat psykos, blivit omhändertagen av polis samt blivit bältad och tvångsmedicinerad på S:t Göran. Enligt henne har det under rättgången kommit fram att hon inte alls slogs med personalen. – Det värsta med psykiatrin är att den inte står för det den gör, säger hon.
Rikard Ekholm: Den relationella konstens förespråkare har alltid önskat att konsten ska vara en del av samhället (livet) och inte vara en del av en särskild konstsfär. Konsten ska existera mellan människor på gatan och handla om ”riktiga” saker. Tänkte du i sådana banor när du planerade din spelade psykos på Liljeholmsbron?
Anna Odell: Jag har alltid kastat mig in i olika projekt och kanske missat det teoretiska. Kanske har jag saknat teorin. Nu när jag har varit på många ställen och föreläst och diskuterat mitt verk har jag lärt mig att teoretisera kring det. Detta är typiskt för mig då den traditionella skolformen inte heller har passat mig. Men genom praktik kan jag lära mig att teoretisera. I debatten tror många att jag bearbetar tidigare upplevelser, men det är inte min utgångspunkt. Projektet handlar inte om mina egna känslor, utan om mina möten med människor och det är där den relationella konsten kommer in. Genom den mediala uppmärksamheten har projektet genererat långt mycket mer än vad jag kunde ana, det har synliggjort olika maktstrukturer inom juridiken och journalistiken också.
RE: Jag blev fascinerad av det lugn du visar upp i filmen med intervjuer/förarbete till din performance (filmen är en del av verket ”Okänd, kvinna 2009–349701”). Jag inbillar mig att lugnet, om min iakttagelse stämmer, speglar en känsla hos dig av att ”ha rätt”. Men ändå, hur behåller man sig cool i en sådan situation? Beslutet att genomföra denna performance kan inte ha varit helt lätt att ta, eller?
AO: Lugnet… Att jag ler kan uppfattas som att jag tycker att jag har rätt. Innan jag gick på bron tog jag kontakt med flera psykiatriska akutmottagningar runt om i landet. Jag berättade att jag arbetade med ett konstprojekt och vad jag planerade att göra och att det förlopp jag skulle försöka trigga fram hade sin grund i mina egna tidigare erfarenheter. Flera menade att det jag planerade att göra skulle tyda på att jag fortfarande skulle ha en ohälsa kvar, annars skulle jag inte söka mig tillbaka till det, som de uttryckte det, som ”var sjukt”. Första gången jag hörde det blev jag illa berörd. När jag hade smält den märkliga upplevelsen förstod jag att sådana reaktioner var bra för mitt projekt. Kan man göra sig av med sin offerroll? Sådana uppfattningar om mig som person grundade sig på att jag ville göra något annorlunda, något de kanske inte förstod sig på. Jag släppte det personliga och det handlade inte om att jag skulle ha rätt, utan att jag genom projektet välkomnade deras ibland märkliga argument. Som du påpekar, det var inget lätt beslut att verkligen genomföra iscensättningen på bron men reaktionerna från vården gjorde det ännu mer angeläget att genomföra iscensättningen.
RE: Både inom konstvärlden och utanför den finns projekt som påminner om ditt. I Göteborgs-Posten skriver Cecilia Verdinelli (19 maj) om psykologen David Rosenhan som 1972 fick åtta av sina vänner att fejka psykisk sjukdom för att se om läkarna kunde upptäcka deras friskhet. I Sverige på 1970-talet gjorde en journalist (Ann Mårtens) ett förarbete till en granskande artikel i Pockettidningen R som påminner om din handling. Den reportern blev för övrigt inte åtalad.
Jag har två frågor. (1) Av de historiska föregångare som finns inom den Wallraff-genre, som man kan säga att ditt verk är en del av, är det något av dem som har fungerat som inspiration för dig, och i så fall på vilket sätt? (2) Med tanke på reaktionen du får på kvällen på S:t Göran har jag svårt att se att personalen upptäckte din friskhet, de tog dig på allvar. Å ena sidan ger den reaktionen verket en dramaturgisk, nästan ändamålsenlig helhet, men å andra sidan är det lätt att önska att de hade genomskådat dig. Hur känner du, och hur tänker du i dag inför det bemötande du fick på sjukhuset under natten – och på morgonen när du berättade vad du hade gjort?
AO:(1) Jag hade hört talas om ett nummer av Pockettidningen R som heter ”Vårdad till vanvett” och jag hade fått berättat för mig av en psykolog om en professor som gav sina psykiatrikerelever varsin fiktiv journal innehållande olika psykiatriska diagnoser. Deras uppgift var att skriva in sig på en klinik, men väl intagna skulle de agera helt normalt. Deras beteenden tolkades sedan som att de var sjuka. Det är väldigt talande vad förväntningar gör med vårt sätt att se och tolka beteenden, dessutom blev de ju bedömda av välutbildad personal. Jag kände alltså till en del. Mitt projekt är likt på ett sätt, men det som skiljer mitt projekt ifrån dessa är att jag ringer psykakuter och lägger fram vad det är jag ska göra för att testa idén innan, vilket skapar ytterligare en dimension när jag talar om att jag varit beroende av dem men nu är frisk och genom ett konstprojekt ska söka upp dem igen. Vilket också blir en undersökning av hur pass öppna de är för att möta mig som frisk, men före detta sjuk. Min intention har aldrig varit att driva med psykiatrin utan bara att försöka öppna upp den slutna värld den faktiskt är.
(2) Med mitt projekt har jag lyckats visa med vilken slentrian man lägger patienter i bälte och tvångsmedicinerar dem på S:t Göran. Två gånger har jag blivit lagd i bälte på den akutmottagningen, men aldrig på något annat sjukhus. Det jag tycker är värst är att psykiatrin inte står för det den gör. Från början påstods det att jag slagits med personalen och med polisen. Under rättegången framkommer det att ingen av dem som var närvarande påstår att jag skulle ha gjort det. Men varför går överläkaren då ut med det som en sanning från början? Kan det vara en efterkonstruktion för att kunna motivera den enligt lag strikt reglerade bältesläggningen? Att jag lyckades lura dem att tro att jag var sjuk tycker jag inte är så konstigt, jag ser inte just det som tecken på bristande kompetens. Jag simulerade förhållandevis kort tid innan jag själv avslöjade spelet men om jag spelat flera dagar och de då inte hade avslöjat mig hade det varit märkligt, för man orkar spela ett tag men det skulle nog vara svårt att klara av att göra det övertygande en längre tid.
RE: Jag skulle vilja att du bemötte några av de argument som har ventilerats både för och emot dig och ditt verk. Mats Linder på Gotlands Allehanda skriver (16 maj): ”Konststudenten Anna Odell ville visa hur illa svensk psykvård fungerar och fejkade självmordbenägenhet på en bro […] Egentligen lyckades hon med det omvända, tycker många som nu har sett hennes film installation. Svensk psykvård fungerar ändå ganska bra”. Håller du med om att svensk psykvård fungerar bra?
AO: Det finns delar inom psykiatrin som fungerar bra och jag tror inte att de delar som fungerar mindre bra gör det på grund av personal som vill patienterna ont men jag tror att systemet i sig som skapar omöjliga förutsättningar. Jag har svårt att se att just den behandling jag fick visar att psykvården fungerar bra. Om Linder med bra menar att jag blev ”räddad” på bron så tycker jag nog att det var de privatpersoner som stannade hos mig och ringde 112 som ska ha äran. Jag undrar om Linder skulle tycka likadant om det var hans dotter som blev omhändertagen på samma sätt? Under rättegången framkom det att flera av dem som tog emot mig på psykakuten trodde att jag hade varit utsatt för ett övergrepp. Att de då, utifrån de premisserna, spänner fast mig med särade ben och armarna över huvudet och sen kommer de in flera stycken och lägger sig över mig och drar ner mina strumpbyxor och trosor och ger mig en spruta i baken, är anmärkningsvärt. Med den vetskapen är det svårt att säga att mitt verk skulle visa på en bra fungerande psykvård. Är det så vi vill att man ska behandla de man tror varit utsatta för övergrepp?
RE: Expressens Björn Wiman skriver (16 maj): ”Det är, efter att ha läst förundersökningen mot Anna Odell, svårt att komma ifrån intrycket att hon åtalas framför allt för att hon gjort folk förbannade. Och det går inte heller – med tanke på de mot Odell närmast hatiska reaktionerna – att komma ifrån att tanken att det är konsten i sig som ställs inför rätta”. Delar du Wimans uppfattning, att det är konsten i sig som ställs inför rätta?
AO: Ja på så sätt att det nog inte hade väckts åtal om jag varit journalist eller om jag simulerat sjukdom som privatperson. Jag känner inte att det är jag som privatpersonen Anna Odell som ställs inför rätta utan konstnären Anna Odell. Jag tror att det allra flesta är upprörda för att jag kallar detta konst. De tror att jag provocerar för provokationens skull för att skapa uppmärksamhet kring min person. Jag gör det här för att visa på något som annars inte går att visa.
RE: Ann Heberlein, med egen erfarenhet av psykisk sjukdom, skriver i Expressen (15 maj): ”Odells syfte är gott, men hennes metod är oetisk. Hon använde sin autonomi för att göra våld på andras autonomi, hon tvingade oskyldiga förbipasserande att delta i ett otäckt skådespel, hon upptog i onödan en plats på S:t Göran som någon annan behövde”. Hur ser du på vad Heberlein beskriver som att du upptog en plats i onödan?
AO: Jag kan inte hålla med henne eftersom det jag varit med om, en erfarenhet jag också delar med många andra, var min utgångspunkt när jag undersöka sådant som psykiatrin inte vill kännas vid. Jag tycker själv att det var etiskt problematiskt att ta upp en plats när jag inte var sjuk men jag tänkte att om akuten står och faller med en patient mer eller mindre är det också någonting som är viktigt att debattera. Så här i efterhand när jag fått stort stöd från en stor patientorganisation känns det som att min förhoppning om att projektet skulle föra mer positivt med sig än det skulle skada, har infriats.
RE: Att kritisera ett system är en sak, att kritisera en människa verksam inom ett system är en annan, skulle många säga. Hur resonerar du kring din performance i relation till (1) människorna på bron (2) poliserna som griper dig (3) vårdpersonalen?
AO: (1) Privatpersonerna på bron blev lurade. Men skulle det innebära att människor i framtiden inte kommer att hjälpa en människa man befarar tänker ta sitt liv? Är rädslan om att bli lurad så stor att man hellre riskerar att en människa tar livet av sig? Om det är så tycker jag det är tragiskt. Allting här i livet handlar om från vilken sida man väljer att se saker. Om man är osäker på om det är en fejkande Konstfackstudent (risken är nog ytterst liten) kan man ju tänka att om så är fallet så kommer jag på hennes film att framstå som den medmänniska vi alla borde vara. De personer jag pratat med som stannade hos mig på Liljeholmsbron säger att de skulle stanna och hjälpa någon nästa gång – för har man gjort det en gång så är det lättare att göra det igen. (2) Min intention har aldrig varit att hänga ut någon personligen. Om polisen jobbar på ett sätt de anser vara rätt är det väl inte jobbigt att det blir synligt för allmänheten? (3) Det är inte roligt att bli lurad. Men jag tycker de skulle kunna se detta som en möjlighet att diskutera villkoren för deras arbete och föra upp det till debatt. Patienter som är sjuka får stå ut med mycket. En professionell personalgrupp bör kunna hantera detta. Jag tvingade dem inte att lägga mig i bälte eller att tvångsmedicinera mig med lugnande medicin.
RE: Kritiker är oftast eniga. Ditt verk har dock splittrat tyckarna, som jag ser det, till tre läger: Några tycker att du synliggör problem, andra menar att det du gör är oetiskt, och några andra anser att ditt handlade visar att vårt samhälle fungerar bra. Tycker du att den diskussion som har förts speglar dina syften?
AO: Alla de olika tyckandena är väldigt intressanta, diskussionen har kommit att beröra långt fler ämnen än vad jag räknade med. Min uppfattning är att de som tycker att mitt projekt visar att vården fungerar bra oftast inte själva har varit beroende av vården eller haft någon nära anhörig som varit det. Till en början kretsade debatten kring vad konst är och vad den får vara. Jag anade inte att debatten skulle handla om det när jag startade mitt projekt men jag tycker det är en intressant och viktig diskussion. Den diskussion jag ville väcka med mitt verk kom till en början i skymundan men har nu skapat en dialog på många ställen särskilt inom vården. Jag har hört att de har börjat se över bältesläggningarna och att den anmälan till socialstyrelsen som ska ske vid varje tillfälle det används har man tagit tag i eftersom det inte har gjorts. Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) gick ut med ett pressmeddelande där de skrev att de stödde mig och uppmanade åklagaren att lägga ned åtalet mot mig.
RE: Ditt verk är uppenbarligen mycket privat förankrat. Det är en terapeutiskt knep att möta sina demoner med föreställningen om att man sedan ska bli fri dem. Det du gjorde på Liljeholmsbron och senare är med om på S:t Göran tidigare i år, har det gjort dig i någon mån fri från det du var med om på samma platser, 1995, då du blev omhändertagen av polis och inlagd på S:t Göran för icke-spelad psykisk sjukdom?
AO: Jag anser att sådana här omskakande händelser framförallt är jobbiga i stunden. Det skräckfyllda kan sätta spår men det är något opersonligt i en händelse av detta slag. Däremot när vårdpersonal som man har en relation till beter sig illa, när det blir mer personligt det är då ”demoner” kan skapas medan det opersonliga är jobbigt där och då. Det är min erfarenhet.
RE: Från och med att jag såg nyheten har jag undrat. Vem var det som berättade för media att du hade spelat psyksjuk? Tidningarna visste om det direkt. Hur mådde du när mediedrevet gick igång?
AO: Jag vet inte men gissar att det är någon från S:t Göran som hörde av sig till media. Jag kom hem på torsdagen efter min natt på sjukhuset och på söndagen ringer Aftonbladet och vet saker som bara de som var med på sjukhuset kunde känna till. Aftonbladet berättade att Norra Stockholms psykiatri skulle polisanmäla mig. Det var en mycket märklig upplevelse när drevet gick igång och min stressreaktion var förstås kraftig.
RE: Du har ställts inför rätta och är dömd. Domen: 50 dagsböter à 50 kronor för oredligt förfarande och våldsamt motstånd. Åsikterna går isär om domen: ”Anna O.s konstnärliga syfte gav henne ett mildare straff än vad hon annars skulle ha fått.”, skriver juridikforskaren Katarina Renman-Claeson på Newsmill (1/9). DN:s kulturchef Maria Schottenius anser: ” ”Rättegången borde aldrig ha hållits.” (31/8) och Expressens Björn Wiman menar att ”Domen mot Odell är en fars”. Flertalet säger att din aktion är en granskning av psykvården. Men har det inte också visat sig att din aktion är en granskning av rättsväsendet?
AO: Jag vet inte vad jag ska tänka angående Renman-Claesons påstående om att mitt konstnärliga syfte skulle ha påverkat straffet, det skulle också kunna vara så att de har fallit för samhällets populistiska krav på tydlig markering för vad konstnärer får och inte får göra. Jag syftar då på att jag blev fälld för oredligt förfarande. Oredligt förfarande innebär att man har vilselett någon och att denne i sin tur har åsamkats ekonomisk skada, jag ställer mig frågande till att min iscensättning ekonomiskt skadat S:t Göran. Under rättegången framkom det att skadan var 35 kronor och 20 öre.
RE: Kommer du som konstnär att fortsätta att arbeta med frågor om psykvård, och kommer du att fortsätta att använda den metod du nu har använt dig av?
AO: Jag kommer att fortsätta att arbeta med psykvården då detta projekt inte är klart än. Verket har ända från början blivit till i samspel med offentligheten och så länge jag tycker att det finns något kvar att hämta fortsätter jag. Jag vet vilket ämne jag vill jobba med i nästa projekt men det är för tidigt att börja tala om det nu. I den relationella konsten arbetar man i verkligheten och det är klart att det kan hända saker där som gör människor illa men det kan lika gärna vara så att det uppstår saker som ger människor mycket. Precis som det är i det liv vi lever hela tiden oavsett om vi kallar det konst eller inte.
2009-10-13 Rikard Ekholm (text), Anna Odell (foto)
