Galleri Olsson, Stockholm: Kristina Wikström (8/1-8/2)

Måleriets förhållande till fotografiet är i stort sett lika gammalt som fototekniken. Redan kort efter det att de första daguerrotypierna visades upp för allmänheten började profetior om måleriets nära förestående död att utslungas. Nu, mer än 150 år senare, kan man stillsamt konstatera att de bägge uttrycksformerna snarare korsbefruktat varandra än konkurrerat. Inte bara såtillvida att målare tar fotografier som utgångspunkt för sina bilder. Även fotografer låter sig inspireras av måleriska förebilder. Men egenarten hos fotografiet och måleriet kan också användas för att skapa nya infallsvinklar på konstverket som sådant. Jorma Puranen har exempelvis fotograferat blänket i ytan på klassiska målningar, vilket förflyttat vår fokus från bildernas innebörd till materialets raffinerade spel med ljuset. Kristina Wikström är också intresserad av att förändra vår synvinkel på bilden. Hon har fotograferat av egna målningar, och sedan sammanställt dem parvis på ett sätt som gjort att ett helt nytt konstverk skapats. Själva målningarna har en karaktär som inte känns så ofantligt spännande. De förhåller sig gärna till en typ av meditativ abstraktion som levt sitt eget liv sedan slutet av 90-talet. Men när bilderna plötsligt uppträder i ett dialogiskt förhållande, distanserade genom lambdaprintens högblanka yta, då blir de rörliga och utmanande. Inte minst sker detta genom att de avsiktligt monterats så att osymmetrier uppstått i bildrummet. Avstånd och enslinjer stämmer inte, vi förvägras möjligheten att vila bland abstraktionens fluffiga dunbolstrar. Det stillsamma avslöjar sig innehålla ett embryo till instabilitet som gör att vi måste ompröva vårt förhållande till vad vi ser. (Adress: Fredsgatan 12)

Utskriftsvänlig version