Galleri Mårtensson & Persson, Stockholm: Alexandra Skarp (23/10-23/11)

Att bli sedd är något som de flesta av oss eftertraktar. För många är det den enda bekräftelsen de kan få på sin egen existens. Men om den som ser vare sig är en människa eller ett djur, utan ett väsen av obestämbart ursprung? Alexandra Skarp har använt sitt eget ansikte som utgångspunkt för en serie bilder, men hennes konterfej har fotograferats i en konvex yta, som utplånat nästan alla reminiscenser av mänsklighet. Alla utom just ögonen, som möter oss med en ömsom forskande, ömsom frånvarande blick. Identifikationen är en omöjlighet, utom i just de bilder där Skarp skildrar öde förortsgator med en Peter Tillberg-ångest som tätnar likt dimma under gatlyktorna. Det är en verklighet som de flesta kan känna igen, men ändå inte vill känna sig hemma i. Men allt är inte ångest och osäkerhet. I en bild studsar hennes sällsamma figur fram över ett månlandskap iförd randig sparkdräkt. Här lever fortfarande hoppet (bokstavligen), längtan efter att plötsligt kunna höja sig över vardagens sörja och bli ett med den oändliga rymden. Konsten att flyga är aldrig så eftertraktad som när kroppen och själen försöker övertyga oss om att det är på jorden vi hör hemma. (Adress: Karlavägen 20)

Utskriftsvänlig version