Malmö Konsthall ställer ut ett urval av Malmö Konstmuseums samling, samt verk ur Schyls donation. Utställningens tema är brett och konceptet ambitiöst. Med verk från 1960-talet till idag ligger fokus på tre övergripande teman; en värld i förändring, vardagens ritualer samt språk och kommunikation. Det skulle lätt kunna bli luddigt eller vagt. Med en sådan stor mängd verk från en brokig samling konstnärer kunde det hela ha fallit platt; men det gör det inte. Vid första anblick verkar utställningen överväldigande men ju mer man går in i de enskilda verken desto mer kan man urskönja de övergripande koncepten. Verken passar naturligt in i de fack som temat erbjuder dem och skapar en vindlande stig som för oss framåt genom dessa olika teman som definierar vår samtid.
Elis Ernst Erikssons verk ”De Glada Festerna” från 2003 och Johan Thurfjells verk ”Ett Försök att Förstå” från 2001-2003 delar samma vägg. Båda verken behandlar Israel-Palestina konflikten, en konflikt som genomsyrat vår samtid i många år. De båda konstnärerna utgår dock från helt olika perspektiv i sin bearbetning av detta tema. Erikssons verk är personligt och inte bara en bearbetning av Israel-Palestina konflikten men också en uppgörelse (som så många av hans andra verk) med den egna dyslexin och i förlängningen en vägran att underordna sig den. Hans verk bearbetar på samma gång det stora och det lilla, det personliga och det mer allomfattande. Thurfjells verk behandlar också Israel-Palestina konflikten men han aspirerar en mer objektiv vinkling i detta projekt som speglar konflikten från dess ”början” flera tusen år före Kristus och som i en jättekarta av post-its blommar ut i ett oändligt antal händelser och aspekter. I Thurfjells verk märker man en personlig längtan att greppa det ogripbara, att ställa ordning i kaoset. Den mindmap eller karta han skapat av konflikten må vara en mer objektiv sammanställning av konfliktens olika händelser i kronologisk ordning, men motivet bakom verket känns ytterst personligt.
På en annan av konsthallens väggar samsas Barton Lidicé Beneš törnekrona och giftiga pilar från tidigt 90-tal med Joseph Beuys filtkostym från 1970. Båda konstnärerna behandlar på olika sätt samma tema, det rituella som naturlig del eller inkräktare på vår vardag. Beneš konst behandlar HIV, en sjukdom som genomsyrade gay-kulturen på 80- och 90-talet men även som i senare tid blivit ett symptom av vår gemensamma samtid. Hans verk på Malmö Konsthall bestå bland annat av giftpilar från serien ”Lethal Weapons”, en serie inspirerad av vapen fyllda med konstnärens eget, aidssmittade blod satta bakom säkerhetsglas. Joseph Beuys ritualistiska verk med inspiration hämtade från schamanismen innehåller nästan alltid fett och/eller filt. ”Naturliga” material som tillsammans med Beuys själv som ofta antog rollen som schaman i performance själv blir konstverket. Beuys verk kan tolkas som en reaktion mot den samtid han levde i medan Beneš verk å andra sidan känns mer som ett symptom (övre bilden).
En annan konstnär som också arbetar med kroppens egna material är Andres Serrano vars svit ”Black Supper” med verk från serien ”Immersions” består av katolska figurer nedsänkta i olika material som urin, blod eller sperma, varav några från konstnären själv. Just ”Black Supper” refererar till Leonardo da Vincis målning av den sista nattvarden och de fem fotografiernas figurer är i detta fall nedsänkta i vatten till skillnad från några av de mer (ö)kända verken från serien ”Immersions” däribland ”Piss Christ” med en Jesusfigurin nedsänkt i Serranos eget urin. Kanske är det mest reaktionen som Serranos verk frammanar som på det tydligaste sättet ger en bild av vår samtid, av de sätt vi förhåller oss till vår omgivning och vardagens ritualer. När ”Piss Christ” ställdes ut på Kulturen i Lund 2007 vandaliserades den av en grupp med nynazistiska kopplingar. Dock fortsatte utställningen med verket i det skick som det lämnats. Samma sak hände på ett galleri i Avignon 2011 där samma verk vandaliserades igen men denna gång av en grupp med Katolska fundamentalister. Ett lysande exempel på de kontroverser som idag definierar vår samtid.
Självklart innehåller ”Malmö Konstmuseum@Malmö Konsthall” på Malmö Konsthall även verk av tongivande konstnär inom feministisk tradition liksom Barbara Kruger och Cindy Sherman. Sherman har med sin långa karriär skapat ett oändligt antal fotografier på sig själv utklädd till olika kvinnliga typer. Med sin preferens för serialisering och sina tidiga referenser till populärkultur har hon banat väg för det postmodernistiska fotografiet liksom den feministiska konsten. Samma sak kan sägas om Barbara Kruger som med sina collage gjorda med tidningsurklipp också refererar till populärkulturen för att ifrågasätta den kvinnobild som existerar i västvärlden (nedre bilden). Dessa båda konstnärer har också arbetat på samma sätt och med samma metod och uttryckssätt sedan början av sina karriärer som också i båda fallen varit lång och är fortfarande pågående. Trots det är deras verk fortfarande högaktuella vilket också det säger en del om vår samtid.
Utställningen pågår till den 16 mars och planerar du ett besök se till att ha ordentligt med tid. Om man tillbringar tillräckligt med tid framför varje verk så faller de liksom pusselbitar på plats inom ramen för utställningen teman. En fin curatorsinsats och en chans att se några av det sena 1900- och 2000-talets bästa konstnärer.
Adress: S:t Johannesgatan 7, Malmö
Utställningen pågår under perioden 7/12 2013 – 16/3 2014
Johanna Theander (text), Roza Czulowska/Roland Reimann (foto)
