Framtiden kan vi bara spekulera om. Ernst Billgrens ”Gammal framtid” verkar ha tagit fasta på att ”spekulera” kopplar ett etymologiskt grepp kring ordet ”spegel”. Båda kommer från latinets ”speculum”. Han konstaterar att ”framtiden var bättre förr i världen” och låter en motsägelsefullt synkronisk nostalgi övergå i en diakronisk förundran. Sedan presenteras installationens symboliska pièce de résistance, den av Le Corbusier hyllade Stockholmsslussen. Mitt i vår oförmåga att se hur kulturkrigets kombattanter speglar varandra i trött förutsägbarhet, så briserar modernismens tidsbomb. Och på ytan, denna miljö så grundligen utforskad och koloniserad av Billgren, framstår det som om han lyckas höja sig över larmet och de låsta positionerna.
Det har länge varit populärt att, som författaren William Gibson, hävda att science fiction handlar om samtiden, att det är en högst kontrollerad extrapolering inom vilken en kritisk position kan erövras. Lika sant är det att scenarier om framtiden handlar om upphovsmannens eller kvinnans barndom. Framtiden är alltså alltid gammal eftersom vi återvänder till barnets naiva förväntan på vad som komma skall, men också dess kapacitet att i fantasin befinna sig på olika ställen samtidigt. För att förstå framtidsvisioner räcker det inte med att avkoda samtiden i framtiden, vi måste också söka efter visionärens medvetna eller omedvetna tillbakablickar. I det nya galleriet ”Underlandet” på Kulturhuset är det brunt som i en gillestuga och Billgrens stora målning har en barnboksbekant träinteriör. På väggen hänger också en rund metallskiva med en stiliserad sputnikliknande satellit. Också den från en annan gammal framtid. Framför allt, i ett videoverk inuti en teknopomorisk varelse i trä, syns en mekanisk leksaksrobot. I bakgrunden: Slussen.
I ett hörn hittar vi ett antal billgrenska signaturer som vore de funna vid en utgrävning, likt den som pågått vid Slussen på sistone. Det är några mosaikobjekt, som får stå för det bysantinska i Billgrens konst, och det återkommande ägget som i detta sammanhang lika gärna kunde vara Globen. Varje tid har sina avlagringar, sina kasserade framtider och spräckta speglar. I träskulpturens vision visas bilder som inte sällan ger oss två tillfälliga ögon. Seendet och speglandet hänger samman med tavlans lek, som också utforskar samma tema. Och så skulle det kunna fortsätta i en evighetsloop av reflektion och spekulation. Varje synkronicitet döljer sin diakronisk synd ända tillbaka till människoblivandet, som kan definieras genom ett magiskt erövrande av förmågan att tänka intergenerationellt.
Hur mycket vi än skulle vilja förbli i en abstrakt och konceptuell version av detta ”nu” som även är ett nog så intressant, även om ej omvälvande, ”då”, kastas Slussen tillbaka likt en polemisk diskus. Texten på väggen kan efter närmare, och lätt paranoid, eftertanke tolkas som en slags nidvisa över retro-modernister som ”vill tillbaka till den gamla framtiden”. Eller så lyckas Billgren med bedriften att vara ironiskt bokstavlig och vill mena att modernismens devis att ”varje nybygge var en förbättring” lika mycket stämmer in på de som idag talar sig varma för att bygga nytt och som tror att de vet ”bättre än generationer innan”.
När Billgren hävdar att vi vill ”tillbaka till den gamla framtiden” beskriver han en psykisk verklighet och inte ett epistemologiskt skifte. Vi vill alltid tillbaka till framtiden. I spegeln ser vi oss själva också som barn, trots gråa hår och allt. Det finns dock ett undantag, kanske, och det är modernismen självt. Det är detta som är skrämmande gudslikt med hela tankegodset. Le Corbusier föreslog som bekant att hela Gamla Stan skulle rivas för att bereda plats för en ny stadskärna. Förödelsen som hann utföras, av de som trodde de visste bättre än alla andra, var illa nog.
På Billgrens hala yta, hans spegel, halkar en paradox fram och tillbaka. De som vill bevara Slussen av antikvariska skäl, vill så i en anda som direkt strider mot modernismens idé. Invändning är att det kanske inte vore alltför sanslöst revolutionärt om vi verkligen skulle lycka att lära oss något av historien, den gamla framtiden. Men visst är det spännande med paradoxer och det som Billgren gör, det gör han väl. Han upprätthåller den lagom radikale narrens samhällsbärande funktion. Ändå dröjer sig frågan kvar, där vid den förgiftade Svartepetterslussen. De som idag pläderar för en ”ny” framtid förtjänar en lika saftig känga. Det är mot de som förstör allmänningar, bygger jättearenor och metodiskt rensar de stora städernas kärnor från allt annat än den övre medelklassen, som spegeln också skulle kunna riktas. I deras spekulation skymtas barnet som klåfingrigt roffar åt sig klossar från kamraterna för själv att bygga det högsta tornet.
Det vore fel att i debattens polarisering, och i ljuset av Billgrens paradoxikalisering, helt och hållet utmåla de som vill riva Slussen som nymodernister. Låt oss istället återvända till vår moderna nations vagga. Står vi inte här inför monumentbyggande nyoscarianer vars ”kära minne” i morgondagen är en stad där vulgärkapitalismen segregerar och sedan privatiserar det offentliga. Allt garnerat med svenska flaggan, företagsvimplar och tomt tal. Den ”nya” framtiden skrämmer mer än vad den gamla underhåller med sina motsägelser, om nu framtiden någonsin varit ny under någon annan epok än den som kröntes med Slussen. Det är lite synd att Billgren bara på ett indirekt sätt riktar sin ironiserande yta mot denna skrämmande samtid, men samtidigt är det ogint att klaga då intelligenta och stimulerande konstinlägg i debatten lyser med sin frånvaro. Det skulle ha varit intressant att se hans kommenterar kring spekulationer och speglar på en långt större yta, både figurativt och bokstavligen. Fler Slussenutställningar borde väl debatten och Stockholm förtjäna, något att ta vid efter stadsplanerares, arkitekters och åsiktsmaskiners misslyckanden.
Adress: Sergels torg, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 13/12 – 2/2 2014
Axel Andersson (text), Kulturhuset (foto)
