Sissi Westerberg och hennes trenchcoatförsedda kvinnokaraktär rör sig med smått provocerande undertoner av feminism, naturalism, primitivism och uppkäftig säkerhet i gränslandet mellan natur och kultur. Ständiga krockar eller symbios – när man har betraktat verken en stund är det som om dessa två motpoler inte riktigt går att skilja åt. Jag tänker på Dragos, Fantomen i trikåer, som ibland klär sig trenchcoat, som en vanlig man, och beger sig in till civilisationen för att bringa ordning och rättvisa. Mannen, som i vanliga fall bor i djungeln och lever med de ”primitiva” folken, står för den goda normen i samhället – natur vs kultur, och de bägge i balanserat samspel. Jag behöver inte säga mer, ni förstår.
Sissi Westerbergs karaktär står för både motpol och parallell: hon utgår från kulturcivilisationen, vänder sig provocerande mot den och återgår till naturen; exponerar istället för att dölja – ibland under ”täckmanteln” som trenchcoatförsedd, högklackad kvinna. Innehar hon samtidens hjälteroll? I verket Becoming (2011) befinner sig trenchcoatkvinnan i djungelliknande miljö; sittande på marken med särade ben föder hon i symbios med omgivande natur ett grönt ornament, en krusidull – ett mellanting mellan natur och kultur. Verket består av ett fotografi och en skulptur av det naturlikt skapade.
I angränsande rum finns Becoming II (2011), finrumskultur med rötter i naturen – i dubbel bemärkelse. Rokokosoffan (Return) kan inte intas, även om den ter sig aldrig så inbjudande – den upptas nämligen av ett gigantiskt kön av kvinnlig natur som knappast lämnar någon plats; möbel och kroppsdel i ett, klädd i blankrosa jacquard. Intill står ett i möbelhänseende matchande bord vars ena ben fortsätter i en rot. Upplevelsen av den exponerade soffblomningen och träbordets rot i naturen utsätts för en brutal associationskrock och får en motpol i videoverket At the end of the day: trenchcoatkvinnan befinner sig framför en kyrka (på en kyrkogård), i den perfekta rabatten växer en fri blomma som vågar höja sig över mängden – en särart som sticker ut. Den civiliserade kvinnan i nämnd kulturmiljö kan inte tåla detta beteende utan slår brutalt ner blomman med sin handväska så att den mosas och likvideras – jämnas med marken. Ljuden berättar om människa, natur och kultur. Kvinnokaraktärens roll är i övrigt mer åt det naturalistiska och primitivistiska hållet; kroppsutsöndringar, lustar och drifter – hon drivs av längtan och behov att återgå till naturen, och av en vilja att provocera och likt huldran gäcka den normgivande kulturen.
I A house of one’s own, finns ännu en litterär och (fin-)kulturell anspelning – med hjältestatus – men av annan sort än min inledande. Verket som består av video, fotografi och objekt fyller ett helt rum där doften av nygnaget trä och ljudet av smackande gnagande utgör aktiva ingredienser. Kvinnokaraktären återgår till naturen men förhåller sig till civilisationen och dess kultur – eller är det en kvinnlig instinkt och frigörande process att med egna krafter och tänderna som enda verktyg timra sig ett eget hus av det material naturen bjuder. På huk sitter den nakna naturvarelsen Kvinnan och gnager förutsättningarna för stockarnas infogande i varandra; hon skapar ett högt och smalt livsutrymme för sin kropp men resulterar det sammantagna i befrielse, isolering, trygghet eller instängdhet? Eller måste hon ta ytterligare ett steg och utplåna sin kvinnliga identitet för att känna sig pånyttfödd och befriad?
Den mänskliga kroppen i videon I am open II (2011), silikon och människa, har andetag, hjärtslag och navel men saknar identifierande delar; där huvudet ’ska’ sitta finns ett organ eller snarare en organism – verket kontrasterar ornamentskulpturen i verket Becoming.
Utställningen är sammansatt av starka verk – inget känns onödigt; mötet mellan människokroppen, kulturen och naturen tar sig uttryck som är spännande, vågade och kluriga, dessutom behärskar konstnären alla de material hon har jobbat med.
Adress: Uppsala slott
Utställningen pågår under perioden 7/9 – 13/10
Marit Jonsson (text), Uppsala Konstmuseum (foto)
