En märklig sak händer när jag besöker Tala Madanis utställning ”Rip Image”, som i sin helhet består av mer eller mindre (tragi)komiska målningar av män i möjliga och omöjliga situationer. Strax intill den vandrande gubben i Madanis ”Spiral Suicide”, han som uppgivet cirkulerar runt och till slut kväver sig själv med sina egna tarmar, ser jag en verklig man som till utseendet helt sammanfaller med figuren i bilden. Likheten är både rolig och skrämmande. Jag inser hur allmängiltiga Madanis målningar är, och hur nära verkligheten de befinner sig. Ändå ska vi inte stirra oss blinda på gestalternas kön, som heller inte alltid tycks vara det viktigaste bland det som pågår i målningarna. Det finns naturligtvis en inbyggd kritik i att de avbilar en verklighet som totalt domineras av män, och som nästan alltid urartar och imploderar i sin egen våldsamma absurditet. Men jag uppfattar att Madani använder männen som en neutraliserad symbol för människan. Om samma bilder innehållit enbart kvinnor hade våra associationer gått åt helt andra håll, de hade blivit sexualiserade på ett olyckligt sätt. Och det är Madani i allra högsta grad medveten om.
Madani, som föddes i Iran 1981 och flyttade med sin mamma till Los Angeles som tonåring, har endast ställt ut sin konst under knappa tio års tid. Men hon är på god väg att göra en kometkarriär med sitt mycket abrupta måleri, vilket inte minst Moderna Museets stora utställning bidrar till på ett utmärkt sätt. I ett slags nutida salongshängning visas större och mindre målningar tillsammans med några korta animationer, i en labyrintisk utställning. (För övrigt den första som visats på filialen i Malmö innan den kommit till Stockholm.) Madanis bakgrund tycks passa som handen i handsken för en ständigt geografiskt expanderande konstvärld, trots att detta inte är något som direkt syns i hennes målningar.
I sina verk använder hon sig istället skickligt av en – i konstsammanhang – ganska ovanlig västerländsk bildkonvention. Hennes målningar liknar allra mest det slagfärdiga uttryck som länge odlats i den politiska satirens tidningsbilder. Där finns samma behov av en punshline, av en tydligt humoristisk poäng. Den levereras med ett snett leende, och med ett rappt tekniskt handlag. Bildtypen bygger sin argumentation på stereotypa utseenden, och det är lätt att hamna fel (tänk bara på Lars Hillersberg, som nu går att ses på Kulturhuset, som inte blev fri från anklagelsen om antisemitism). Madanis bilder har allt detta i överflöd, men hon räddas av sin personliga biografi.
Madani kombinerar sin samhällskritik med inomkonstnärliga referenser. Här går att associera till både Morris Louis färgfältsmåleri och Pollocks action painting. Hon har inrättat sig på en scen som gränsar till såväl Francis Bacons trånga rum som till Marlene Dumas rader av skarpa porträttsviter. Här finns samma fascination för existensens alla upptänkliga bakgårdar, och en utpräglad lust att berätta om detta i bild. Kroppens utsöndringar fälls naturligt ut i färgens uttryckskraft. Kaskader av spyor, urinfläckar, tarminnehåll – allt skildrar Madani med en färg som, märkligt nog, inte alls är kladdig. Bildernas explosiva händelser äger rum i en sorts avklarnad värld, i kontrast till målningarnas torrt upplagda bakgrunder.
Men hur allmän Madanis värld än framstår, verkar det problematiskt att i längden variera detta bildinnehåll. Hur många fler pinsamma belägenheter kan männen försätta sig i? Hur länge dröjer det innan de upprepar sig? Det finns en underliggande dragning i Madanis tecknade målningar till filmens utbredning i tiden. Hennes bilder liknar noveller, de beskriver ett helt förlopp i en komprimerad händelse. Där tycks stop-motionanimationerna som visas i utställningen vara en framkomlig väg. Madanis målningar rymmer rörelse, men där finns något mer som vill komma ut.
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 25/5 27/10
Magnus Bons (text), Courtesy of the artist and Pilar Corrias gallery, London (foto)