Publicerad 07 november 2008 Av I Recensioner Med 1518 Visningar

28:e Biennalen i São Paulo (26/10-6/12)

saopaolo_grivoFundçáo är en av de äldsta konstbiennalerna och den var länge en av de mest betydelsefulla inom konstvärlden. Under senare år har fler och fler städer fått upp ögonen för biennalernas marknadsföringsvärde och deras betydelse för konstvärlden har tilltagit, vilket medfört att de gamla biennalerna inte längre har samma lyskraft. Denna den 28 biennalen i São Paulo är också hårdbantad i jämförelse med tidigare årgångar, och en tid såg den inte ut att bli av då den drabbats utav korruption och en förskingrad utställningsbudget. Som ett resultat av ekonomin och biennalkulturens omvandling har man valt att delvis fokusera på vilken påverkan biennalerna har på konstlivet i stort och provinsiellt – vad biennalen betyder för São Paulo och den latinska världen. Att årets upplaga är bantad är något som besökarna inte missar, mittenvåningen i det enorma biennalkomplex Pavilhão Ciccillo Matarazzo är helt enkelt tom, de enda verk som finns i det öppna våningsplanet på uppskattningsvis 300 meter är ingången till en av Carsten Höllers rutschkanor.

Lätt åtkomlig för folk som rör sig i det välbesökta parkområdet utanför fungerar entréhallen som ett öppet torg, där arrangemang som har en publiktilldragande effekt förlagts. Tydligt är att här finns en ideologi om att föra en dialog med São Paulo-borna. Det är fri entré in till biennalen och om de generösa öppettiderna inte räcker så erbjuder Paul Ramírez Jonas besökarna en egen nyckel till biennalen mot en kopia av ens egna hem nyckel. ”Talisman” som Ramírez Jonas döpt verket till är förstås en symbolisk gest för att skapa ett samtal om gränsen mellan det privata och det offentliga rummet. Varken biennalen eller besökarna kan bruka nycklarna; säkerhetsvakter bevakar ständigt biennalbyggnaden och kopiera de privata nycklarna är utsiktslöst. Efter att delar av utställningen blivit vandaliserad första kvällen är det också en viss process att komma in från entréhallen till utställningen då man måste passera ett säkerhetsarrangemang med metalldetektorer.

saopaolo_jonasMed på biennalen finns tre skandinaviska konstnärer. Vibeke Tandberg från Norge är här med verket ”Skeleton #1” som består av en dekonstruktion av Albert Camus existentiella roman ”Främlingen”. Tandberg har helt enkelt skurit isär romantexten och klistrar upp orden i alfabetisk ordning. Finska Eija-Liisa Ahtila visar två video installationer. Svenska konstnärsduon Goldin + Senneby presenterar sitt pågående projekt ”Looking for Headless”. Verket bygger på skapandet av en kriminalroman där ett verkligt eller fiktivt offshorebolag i Bahamas spelar en stor roll. Att försöka förstå projektets helhet är också som att läsa en kriminalroman där pusselbit efter pusselbit faller på plats och spänningen accelereras. Här blandas juridik, finansmarknadsmystik, mord, fiktion och verklighet samman i en enorm soppa. Det enda jag tror mig vara säker på är att vi kommer höra mer om projektet.

Ett verk som delvis är lite förvånande att möta på en biennal idag är Allan McCollums nu klassiska ”Eighteen Hundred Drawings” utfört 1988-1991. Verket bygger på att han skapat ett antal former som han kombinerar efter ett system, detta gör att han kan skapa närmast oändligt många formationer som alla påminner om varandra, men ändå är varige målning unik. Det unika objektet är dock inte direkt aktuell för i dagens konstdebatt. Samtidigt känns det helt rätt med McCollums. Hans systematiska sätt att undersöka världen har satt djupa spår i dagens konstliv och hans mer praktiskt än teoretiskt förhållningssätt till undersökandet är något som man ofta möter bland yngre konstnärer.

saopaolo_beltranI motsats till McCollums konceptverk deltar konstnärsgruppen O Grivos med ett verk som är direkt i sitt tilltal. Det är en ljudinstallation, men samtidigt något mycket mer då den är minst lika visuell som audiovisuell. Verket tillhör inte de permanenta på biennalen men visades under vernissagen i entréhallen och återkommer ett antal gånger under utställningsperioden. Installationen består av ett tiotal primitiva ljudmaskiner som skapar en finstämd disharmonisk ljudmatta.

Erick Beltrán från Mexiko har specifikt för biennalen gjort projektet ”El mundo explicado” (världen förklarad), en encyklopedi av icke specificerad kunskap. Verket sammanfattar rätt bra det tankeideal biennalen bygger på; expertperspektivet får stå tillbaka för inhämtandet av en mångfald oväntade oprövade -vardags och individperspektiv. Erfarenhetsutbyte snarare än utlärande. Den detta är ett ideal som dock bara syns i biennalkatalogen och i vissa av verken, för övrigt är den lika hierarkisk och auktoritetstrogen som konstvärlden alltid varit.

Att mycket kan gå snett organisationsmässigt på ett sådant här arrangemang är inte förvånande och mycket verka varit kaotiskt under öppningshelgen. Men totalt obegripligt är att man i sista stund flyttat om stora delar av utställningen, med resulterat att översiktsplanen av verken i utställningsbroschyren inte stämmer. Det finns inte heller någon annan information på plats om vems verk man står framför. Men som helhet betraktat innerhåller den tillräckligt många höjdpunkter för att både väga upp dess nerbantade format och organisationsmissar.

Bilder (uppifrån och ned): O Grivo, Paul Ramírez Jonas, Erick Beltrán

2008-11-07 Per Brunskog (text), respektive konstnär (foto)

Frilansande konstskribent och kurator. Huvudsak väljer jag att skriva om konst som nollställer mig, få mig att skåda det yttre omfånget av mitt förnuft. Den första text jag någonsin fick publicerad var här i Konsten.net 2005, sedan dess har det blivit en lång rad texter som skildrat olika företeelse inom den internationella konstvärlden, både för Konsten.net och för andra forum. Hemsida: www.perbrunskog.info

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.