Den tionde Berlinbiennalen, eller BBX som den också kallas, är till skalan en blygsam affär. Curator Gabi Ngcobo och hennes team har valt att ställa ut 46 konstnärer till skillnad från nionde upplagans 120 deltagande konstnärer. Även geografiskt är BBX mindre, de flesta verk har begränsats till tre institutioner; Kunst-Werke, Akademie der Kunst och ZK/U Center for Art and Urbanistics.
Skalan till trots ska BBX inte misstas för ett mindre ambitiöst projekt än tidigare biennaler. Snarare har man gjort det svårare för sig då man inte vigt biennalen till ett specifikt tema utan precis som X:et i smeknamnet indikerar, valt att fokusera på ”okända variabler”. Gabi Ngcobo citerar Frantz Fanon i sin beskrivning av BBX: ”It´s a program of complete disorder.”
För Gabi Ngcobo är biennalen en plats där vi kan distansera oss från alltför simplifierade eller schablonartade uppfattningar om vår existens. I en tid präglad av politiskt kaos och en sorts kollektiv psykos är inlärda strukturer fienden. Med titeln ”We don’t Need Another Hero”, tagen från Tina Turners klassiska popsång, tycks curatorsteamet vilja komma bort från enkla lösningar, från hjältedyrkan och stereotyper, för att istället fokusera på konstens möjlighet till alternativa förklaringar och synsätt. Biennalens övergripande tes är just att skapa en dialog mellan konstnärer som motsätter sig enkla sanningar och istället lyfter mer sammansatta bilder av människor som de komplexa varelser vi är. Tesen indikerar en vilja att dekonstruera och omformulera, och genom kaoset som skapas kan kanske nya, positiva strukturer skönjas.
Kanske präglas BBX allra mest av mängden exceptionella konstnärskap och en behövligt icke-eurocentrisk ansats i urvalet. Flera filmer står ut ur mängden, bland dem Tony Cokes verk i källaren på ZK/U. Kombinationen av text och popmusik kännetecknar Cokes verk. Ofta handlar det om text som rullar på en enfärgad bakgrund. Läsandet och konstruktionen av texterna med politiska och sociala budskap kontrasteras mot musikens omedelbarhet och omformulerar under tiden också dess tilltänkta budskap. Den fuktiga källaren blir en klockren inramning av verkens inneboende brutalitet.
Natasha A. Kelly har doktorerat i sociologi och kommunikation, och deltar i BBX med filmen ”Milli’s Awakening”. I filmen möter vi flera svarta, tyska kvinnor som delger personliga berättelser om sin konstnärliga praktik. De kan alla kallas aktivister i någon bemärkelse, och filmen positionerar sig i en tradition av black feminism via postkoloniala och postfeministiska perspektiv.
Emma Wolukau-Wanambwas film ”Promised Lands” har också en dokumentär ansats. Filmen visar en solnedgång över Victoriasjöns norra stränder i Uganda och Kenya med en voice-over och textning som då och då står i stark kontrast med varandra. Filmen utforskar varierande syner på området, koloniala historiska och nutida perspektiv men också konstnärens personliga känslor kring identitet och tillhörande. Utopin som kolonial idé återkommer när verket rör sig fram och tillbaka mellan historiska fakta och personliga reflektioner.
Historieproduktion och geografi är återkommande teman bland biennalens konstnärer, bland annat hos Firelei Báez. Utanför Akademie der Kunst står hennes installation som utforskar olika användningar av namnet ”Sans-Souci”, både som tyskt 1700-tals palats med namnet Sanssouci och som haitiskt slott från tidigt 1800-tal med namnet Sans-Souci (allra överst). Det Haitiska slottet som numera består av ruiner tros av många historiker vara modellerat efter sin tyska namne. Genom att förkroppsliga dessa båda arkitektoniska skapelser inom ett och samma verk belyser Báez aspekter av makt och kolonial överflyttning, vad gäller syftet och tillblivelsen, samtidigt som hon ger perspektiv på hur historiska miljöer värderas och bevaras.
Representation och produktion av bilder av den andra genomsyrar Liz Johnson Arturs ”Black Balloon Archive”. I 30 år har hon fotograferat svarta personer i alla åldrar, kön och yrken. Utan hierarkier, utan titlar eller strukturer, presenterar bilderna en icke-politisk bild av vardag från ett afro-amerikanskt perspektiv. Bildernas avsaknad av beskrivningar gör att de flödar över betraktaren i en stabil ström. Samtidigt som projektet är ett försök att omformulera traditionell representation är det för Liz Johnson Arturs också en identitetssökande process.
Ett av de mest slående verk som presenteras på BBX är Belkis Ayóns svartvita målningar av ett afro-kubanskt, manligt hemligt sällskap. De täta bilderna tycks visa högtidliga riter ur sällskapets praktik. De tomma ögonen hos människorna som bebor bilderna (typiska för Ayóns bildvärld) gör dem snarare mer uttrycksfulla.
Viljan att ställa frågor och utmana existerande strukturer och hierarkier är stark i den curatoriella ansatsen till den tionde Berlinbiennalen. Det handlar om en reaktion på en dysfunktionalitet inom global politik, och en lika global ångest över sakernas tillstånd. I slutprodukten, själva utställningen, är det ibland inte lika tydligt. Framför allt kanske för att de frågor som ska ställas inte ger sig tillkänna.
Däremot kompenseras detta av mötet med en rad konstnärer som utmanar det egna perspektivet och den egna blicken. Att röra sig genom utställningsrummen är att delvis göra en introspektiv resa. Min egen position inom kunskapssystem, maktstrukturer och konstruktionen av historien blir smärtsamt tydlig, samtidigt som jag kanske lämnar biennalen en smula klokare. Vem vet?
Johanna Theander
10:e Berlin Biennalen pågår 9 juni – 9 september 2018
