Under några dagar finns chansen att se en häpnadsväckande video om ett koncentrationsläger. Det låter nästan som en contradictio in adjecto eftersom ingenting brukar bekräfta tittarens förkunskaper mer än skildringar av nazisternas koncentrationsläger. Under 40 minuter visar Harun Farockis digitala video delar av ett material (16 mm) filmat i det holländska transitlägret Westerbork. Det är i sig ett fynd: kameramannen var själv fånge, så småningom mördad i ett annat läger, och beställaren av filmen var lägerkommendanten. Det direkt anstötliga med dessa bilder är att de visar ett vålds- och mordfritt läger, nästan utan någon militär närvaro, utan svält men med egen företagslogga. Fångarna organiserade sig själva och upprättade en egen polisstyrka. Och allt det där stämmer, vilket är just det som gör det hela mer anstötlig än om det hade varit en propagandafiktion. Ett nära nog idylliskt koncentrationsläger som i allt liknar vårt eget samhälle, om det inte vore för judestjärnorna på brösten och tisdagmornarnas tågtransporter till Auschwitz och Bergen-Belsen. 100 000 deporterades därifrån.
Men det häpnadsväckande ligger inte bara i själva fyndet, utan också i vad Farocki gjort med det. Det är egentligen inte någon videokonstnär vi har att göra med här. Han kommer från filmen, och började först efter några dussin filmer att visas i konstsammanhang någon gång vid seklets början. 1968 bestod hans egen revolt i att tillsammans med några andra studenter ockupera Berlins filmakademi och döpa om den till Dziga Vertov Akademin. Det är mer hans tradition, Kino-pravda (filmsanning) och essäfilm. När han vid den tiden gjorde sin första film, ”Nicht löschbares Feuer” (Osläcklig eld), som till stor del handlar om napalm, var han redan kritisk till dokumentärfilmen eftersom den utelämnar tittarens realitet. Vi har inga svårigheter med att se och göra bilder av den nakna sanningen, nyhetssändningarna är fulla av dem; vad vi har svårt att fatta är hur vi själva förhåller oss till sådana bilder, hur vi förstår och använder dem, eventuellt också hur de använder oss. Kan det, vårt liv med bilderna, framställas i dokumentärer? Vad är den sanna bildens roll i våra liv, och vilka är villkoren för att dess sanning ska erkännas?
Farocki låter de här bilderna från lägret förbli helt stumma. Ingen musik, ingenting. Kontrasten mot andra skildringars logomani är skriande. Här finns bara bilderna, ibland med en inskjuten mellantext, då ofta i första person. Bilder som helt skiljer sig från vad vi brukar se, dvs. de bilder det pratas gärna och mycket om: kvinnor som gör någonting som i dag skulle ha varit friskis och svettis, fångar som gör cabaretföreställningar. Och där, på scenen, kommer en karaktär i lägrets egen polisuniform. Vad betyder det? I vilket syfte fiktionaliserar de sin egen övervakningsstyrka, som ska se till att de alla stannar kvar tills deras tåg går till ett dödsläger? Det är ju ren underhållning det handlar om här, till och med polisen är glad. Farocki gör oss uppmärksam på just det inslaget, men har i övrigt inga kommentarer. Vad finns att säga? Ingenting. Man kan fråga, undra, spekulera, men ingen har någonting att berätta om de där bilderna: vi vet inte, vi begriper inte, vi kan knappast ens föreställa oss sanningen om de där bilderna. Filmen måste vara stum.
Därtill vet vi inte varför lägerkommendanten beställde filmen. Farocki har själv lyckats datera bilderna till 1944. I förhör efter kriget sa kommendanten att den var avsedd för lägrets intagna och besökare. Han ljög om annat, t.ex. om att inte veta vad som försiggick i Auschwitz. Om kommendanten lär fångarna ha sagt att han efter kriget borde få hängas i silkesrep för sina goda gärningars skull. Drivkraften bakom filmen förblir dunkel alltså. Det kan ha varit krigspropaganda, men också reklam för lägret såsom ett effektivt företag, eller kanske bara vanlig dokumentär underhållning för de närmaste. Naturligtvis vet vi inte heller varför kameramannen, Rudolf Breslauer, filmade just det han filmade så som han gjorde det. Det här är bilder som kommer till oss utan tolkningsnycklar, utan förklarande sammanhang: vardagliga, banala, förstummande. De är totalt främmande.
Hur ska vi se dem? Hur ska vi se sanningen i dem? Ska människornas goda humör och leende ansikten ses som ett försök att rädda lägret från nedläggning och fångarna från arbetslöshet (vilket i deras fall var lika med döden)? Kämpade de faktiskt för sina jobb och liv, ungefär så som vi alla gör i ett samhälle där arbetandet får större och större moralisk och retorisk vikt? Eller ska vi genomskåda bilderna, se de döda kropparna i andra läger genom bilderna av dessa arbetare som ligger och vilar i gräset? Döljer de här bilderna sanningen, eller visar de en? Om arbetarna som ligger där verkligen är så lyckliga som de ser ut; om soldaterna verkligen inte uppfattades som hotfulla kring dem; om självorganisationen verkligen fungerade så bra; om den totala avsaknaden av motstånd är sanningar, hur ska vi förstå dessa bilder? Vilket sammanhang kan de skrivas in i? Människans natur? Samhällets natur? I det västerländska samhällets och människans relation till nazismen? I dag talar de där bilderna inte. De är fundamentalt stumma – synliga men inte sägbara. Deras tystnad är inte ett tigande, utan ett diskursfrämlingskap.
Vad ska vi då göra med bilderna? Hur kan man hantera dem utan att samtidigt korrumpera dem? Det är inte så att de vederlägger andra skildringar av läger. Problemet är kanske snarare tvärtom: att de är gjorda just i det katastrofala sammanhang vi känner till, och att människorna där fungerar på ett sätt vi inte kan förstå. De är i allt väsentligt oss själva. Folk ser avspända ut, ler i arbetet. Och samhället proklamerar arbete som enda räddning ur misär. Det är en uppgörelse mellan anständiga människor, allt sker i samförstånd. Det är inte alls som när man ser poliser ta fast brottslingar, att de gör motstånd och inte vill samarbeta. Inga brottslingar här inte, utan civiliserade människor: i Farockis film ser vi en man på sin ståplats i en godsvagn som ska deportera honom till ett dödsläger; när dörren krånglar, böjer sig mannen fram och hjälper vakten som stänger den från utsidan. Det är en oerhörd bild. Man hinner tänka att det som kommer i nytt ljus av den där bilden är det civila samhället, samförståndssamhället, vi laglydiga medborgare.
Vi tror på den politiska makten, går upp i medborgarrollen och accepterar att föras bort eftersom vi är oskyldiga och fortfarande kan arbeta och vara nyttiga för samhället. Skulle vi också hjälpa myndighetspersoner att mörda oss? Men är det verkligen rätt av mig att använda de där bilderna på det sättet, i relation till dagens samhälle? Jag vet inte. Filmen ställer en just inför frågan vad man ska och får göra med dem utan att förfalska deras innebörd. Ingen vet, antar jag. Är det ens rätt att visa dem? I vilka sammanhang kan det göras? I samband med vilka frågor? Finns det överhuvudtaget något legitimt bruk av dem? Farockis lösning, att visa dem i relation till frågor om bildernas etik och pedagogik, är väl hittills den enda lösningen. Och en enastående film.
Adress: Årsta Skolgränd 14 bd
2008-10-30 Lars-Erik Hjertström Lappalainen (text), wip :konsthall (foto)