I Konstnärshusets stora galleri ställer Sissel Wibom ut porträtt, interiörer och kannor. Jag föreställer mig att utställningens titel: Vad hände med Sissel Wibom? har mycket med hennes porträtt att göra, här finns föreställande målningar av konstnären själv och porträtt på personer som står henne nära. I penselföringen går det att spåra något av mötet mellan konstnären och den avbildade,tydliga förändringar i teknik över tid tycks tala om vad som hände med Sissel Wibom.
Självporträtten som i likhet med titeln betraktar det egna jaget utifrån, undersöker vad det innebär att samtidigt se och bli sedd. En berättelse uppstår, om att vara sin egen betraktare och inte göra avkall på sin egen upplevelse. Konstnären kastar skuggor över erfarenheten att som kvinna låta sig bli till i andras ögon. I de senare verken möter hon den avbildade i ögonhöjd, i de tidigare, lite mer sammetslent, på avstånd och underifrån – men ingen väjer med blicken. Alla de här relationerna, särskilt den med henne själv har inte bara hänt utan händer oavbrutet. Förändringar i tiden omförhandlar förutsättningar och villkor för både måleri och liv.
De dekorativt och färgstarkt målade kannorna svävar i ett grått ingenting på duken. Berövade bord och väggars förankring, blir sättet de står i relation till varandra avgörande för bilden. Objekten är inte utan sammanhang, de må sakna bakgrund men upprättar förbindelser som blir betydelsebärande i verken. De sakligt och realistiskt målade porslinskannorna sällskapar tätt intill och på avstånd mot en abstrakt omgivning, utan att upplevas som infogade i bilden.
Wiboms utsnitt ur interiörer skevar, trots ett tydligt fokus, där målningens djup är lika självklar som detaljerna närmast i bild. Jag kommer på mig själv med att föreställa mig hur det jag betraktar ser ut, utanför bild. Jag blir så upptagen av att tänka på vad som finns utanför dukens gräns, att bilden kantrar. Koloriten framkallar sena eftermiddagar, genom fönstren syns en grönska som kan vara på väg eller på väg att försvinna. Bokhyllor och fönster bildar flyktpunkter som leder blicken och triggar sinnet att bygga vidare på bilden. Begränsningen, alltså det snäva utsnittet, ger betraktaren något som påminner om kannornas abstrakta omgivning – ett ingenting att inta.
Kannorna ställs också ut som skulptur, byggda och formade i glaserat stengods. De är vackert utformade med motiv som mossa, bark och grenar. Objektens gäckande skala saboterar deras funktion (fyllda skulle de bli sinnessjukt tunga), vilket gör dem till utmärkta konstverk. Tillbringarna återfinns i åtminstone två av hennes interiörer men inte i något av porträtten. Att måla av andra och sig själv måste vara lite som att låta sig fyllas för att sedan tömmas.
I det övre galleriet ställer Anna Persson ut teckningar och en film under utställningstiteln Sessions of Memories. Ett centralt verk är en teckning av en rygg full av leverfläckar. Mellan prickarna har linjer dragits som förvandlar hudpartiet till en karta över stjärnbilder. Ryggtavlan har blivit en natthimmel och huden, en del av universum. Ett tufsigt kortklippt nackhår och ett par rutiga pyjamasbyxor påminner om sårbar mänsklighet men strecken som dragits mellan prickarna gör människan helt enorm. Det är en himla fin bild av konsten, som metafor för skapandet och som uppmaning till betraktaren att se mönster.
Teckningen intill är målad på ett rutat millimeterpapper. Rastret bildar en genomsläpplig men markerad gräns i verket. Prickar belamrar rutmönstret i små kluster, vissa mycket täta anhopningar och andra ganska glesa. Här och där har linjer mellan prickar dragits med linjal. En kartläggning av samband vars innebörd blir upp till betraktaren att skapa.
Mitt i bild har Persson tecknat ett rökmoln som tycks lösas upp mot papperets yta. Det skulle kunna vara en bomb som hon släppt över sin värld av sammanhang eller så har ett kluster av prickar imploderat. Teckningarna i grafit eller akvarell på papper har motiv som är drömlikt sammansatta i olika skikt mot en hudgul färg. En pions krona visar sig husera en liten människa, eldklot faller genom himlen och en strålande ljuspunkt flyttas mellan två kvinnor. En ung man med en trave kepsar på huvudet blickar in i solens öga som ser ut att tränga fram på en himmel seg som skinn.
Titlarna anger att det rör sig om improvisations-jam eller terapeutiska sessioner där teckningsakten fungerar som ett infångande av information ur impulser.Yttre händelser och intryck sammanfogas med en inre verklighet och sessionernas syfte är att skapa bildberättelser som tar sig ut ur jaget och vidare i världen.
I filmen spelas en koreografi med händer, ben och fötter upp, där en spegeleffekt bildar alternativa extremiteter. Dubblerade och inneslutna i sig själva, rör de sig vackert mot en fond av klotter. Fläckar, prickar och skiftningar i grafit speglar sig själva och bildar nya former. Ett slags rorschachmönster med animerade och utvidgade tolkningsmöjligheter virvlar runt, medan en mansröst återger en text som bryter ut i nonsens.
Det personliga är politiskt. I Wiboms utställning växer en lågmäld feministiskprotest fram bland självporträttoch kannor som kan tömmas och fyllas igen. Jag får en glimt av konstnärskapet och dess villkor, där de snäva utsnitten ur interiörer rymmer mycket mer än det som möter ögat. I Perssons rum flyter teckningar och film ihop medan tematikens poler möts: prickar och klotter bildar mönster i minnesbilder som hör hemma i en inre värld och på samma gång i världen utanför. Konsten kan uttrycka det gemensamma i en delad verklighet, men med omvärldsläget oroligt vibrerande i telefonen blir frågan man måste ställa sig: vad händer när vi inte längre delar verklighet med varandra?
Emma Warg
Konstnärshuset, Smålandsgatan 7, Stockholm. Utställningarna pågår 17 januari – 14 februari 2026
