Vårsalongen är mer än en årligt återkommande folkomhuldad konsthändelse på Liljevalchs. Den är snarare ett veritabelt fenomen som ger betydande glimtar ur det svenska konstlivet och kulturklimatet. Det gör Vårsalongen värt ett närmare utforskande.
Ta bara en sådan sak som den redovisade statistiken över Vårsalongen på Liljevalchs hemsida. Sedan 2021, då Vårsalongen firade sitt 100-årsjubiluem och pandemin toppade, har det genomsnittliga antal sökande till utställningen ökat med närmare 50 procent jämfört med tidigare år.
Pandemins förlängda eftermäle ter sig som en rimlig förklaring för denna ökning. Färre fysiska forum för visning av konst, å ena sidan. Och ett ackumulerat behov av att ta igen för förlorad tid hos konstnärerna, å den andra.
Vårsalongen 2025 kan delvis förstås mot denna bakgrund. Av de omkring 4000 sökande deltar 177 utvalda konstnärer med sammanlagt 282 konstverk i årets utställning. Det är ett brokigt urval som sig bör men mer genomtänkt än tidigare, och med häpnadsväckande många materialmässigt och tekniskt väl utförda verk.
Per Brandstedts patinerade träskulpturer Monolit 2 och Monolit 3, Yemesi Wilsons alabasterbyster Farmor Anubola och Distant relatives, Therese Malmbergs hyperrealistiska teckningar Godisskallar och Godisbilar, för att nämna några, är rena fröjder vid första ögonkastet.
Det är dock det textila och taktila uttrycket som stjäl showen i år. Jag imponeras av Katja Beckman Ojalas abstrakta landskapsväv I don’t even like nature but it is very beautiful, mästerligt genomförda i japansk kasuriteknik. Liksom Sandra Magnussons färgglada och detaljrika virkade stubbar Det var en gång en skog. Distinkta verk som berör konstnärernas relation till natur. Textilkonsten har trendat och tagit större plats i konstscenen en längre tid nu men det är tydligt att Marcia Harvey Isaksson, själv textilkonstnär och en av utställningens jurymedlemmar tillika curator, har påverkat utfallet.
Konstverken verkar ha grupperats utifrån teman eller gemensamma beröringspunkter. Greppet är inte självklart men samlar kakofonin av medium, tekniker, material och uttryck till en visuellt sammanhängande och snygg utställning. Och det fungerar för det mesta.
Ella Liems mörka Samtidens barock, en fototriptyk inspirerad av barockmåleriets motivvärld och Johanna Hoffstens satiriska leranimation Running boys är som att se två sidor av samma mynt. Verken, som hänger intill varandra, angriper aktuella frågor om barn och ungas psykiska ohälsa, utsatthet och våld i sociala mediers tidevarv. De inger en minst sagt kuslig känsla.
Drabbande är också Karolina Brobecks Dikten över liv, ett 60-tal handskrivna papperslappar med statistik över någons kompulsiva rökande. Det är konstnärens ”arv” från sin pappa; fragment av en mans liv i självvald ensamhet, instängdhet och frånvaro. Bredvid finns Anneli Ahlmérs För längtande söner: Pappafåtöljen, en ljudinstallation om en frånvarande fars bekännelse. Tillsammans förmedlar de en tung upplevelse om svek, skam och oläkta trauman.
Trots många Vårsalonger slås jag fortfarande av hur utställningen kan skilja sig från ett år till ett annat, där resultatet är ytterst avhängigt av det oförutsägbara samspelet mellan anmälda bidrag, jurysammansättning, gestaltningsstrategi. Och inte minst, intentionerna och visionerna för Liljevalchs Vårsalong.
Det är tydligt att konsthallschefen Joanna Sandell Wright är inriktad på att pusha Vårsalongen – och i förlängningen själva konsthallen – framåt i tiden mot ökad mångfald och inkludering, i ordens bredaste mening. Det märks bland annat i valet av jury de senaste två åren; merparten konstnärer och curatorer med en utomeuropeisk bakgrund eller erfarenhet. Det börjar också synas i antalet utställningsdeltagare med icke-nordiska namn, och i konstverkens gestaltade berättelser.
Som invandrare, född och uppvuxen i ett utomeuropeiskt land och nog hörande till BIPOC-gruppen (beroende på vem som bedömer min hudfärg och härkomst) applåderar jag Sandell Wrights intention, väl medveten om den vita normens tröghet i den svenska konstvärlden. Men mitt konstkritiker-jag ser däremot en risk för ett slags rasifiering, där nationell eller kulturell härkomst kan likställas med eller förväntas hålla sig till ett särskilt konstnärligt ämne.
Och apropå ambitioner behöver jag ta upp en formulering i katalogen som skaver: ”Konst handlar trots allt ofta om smak.” Inte menar väl Liljevalchs och Sandell Wright det? Och ”smak”, i vilken betydelse? Nog är konst något helt annat än smak? En medveten handling för att närma sig och förstå den mänskliga erfarenheten inom och utanför oss själva.
Det är i mitt tycke ett olyckligt, missvisande och kontraproduktivt ordval, som motsäger arbetet med Vårsalongen. Och dessutom i tider av kulturpolitiska strider, där föreställningen om samtidskonsten som elitistisk fortfarande är ett favorittillmäle. Liljevalchs har påbörjat en viktig utvecklingsprocess men får inte glömma sin pedagogiska och förmedlande roll längs vägen.
Gabriela López
Liljevalchs konsthall, Djurgårdsvägen 60, Djurgården. Pågår 14 februari – 27 april 2025
