Som så mycket annat denna helg blev deltagarbortfallet stort på grund av ett askmoln från en isländsk vulkan. Ett faktum som inte gick att göra mycket åt, däremot var arrangörernas strategi för att hantera saken mindre lyckad. De drogs inte ner på tiden för arrangemanget utan valde i stället att glesa ut mellan uppträdena. Detta när festivalens styrka var just grundkonceptet med att de olika händelserna gick in i och påverkade varandra. Förutom vissa arrangemang ute på gården ägde allt rum uppe i Konstakademins stora festsal vid Kongens Nytorv. En del uppträdanden pågick under hela helgen, andra varade i ett par minuter. Inga uppträdanden var namngivna som enskilda arrangemang, utan det gick endast att följa vilka konstnärer som skulle uppträda under en viss tids period. Tonvikten i programmet låg på olika former av liveuppträdanden med ljudverk, talat, sjunget, och agerat, men det visades också en hel del filmat material. “Transitstation” är en vandrande festival som här i Köpenhamn uppstår för fjärde gången, i år den 17-18 april på Den Danska Kungliga Konstakademin. Första gången den hölls var i London 2002, och därefter har den besökt Edinburgh och Berlin.
Att en stor del av uppträdandena kändes totalt klichéartade gjorde inte så mycket, det var ändå helheten som bar upp arrangemanget. Men det fanns också en del framträdanden som bar sig mer av egen kraft. Ett sådant gjordes av stockholmsbaserade Iris Smeds, ett kort men koncentrerat sångframträdande som fnask. Den engelska gruppen Ailie Rutherford gjorde ett mer komiskt än vetenskapligt telepatiexperiment. Andra uppträdanden som också bar sig själva var Nanna Lysholt-Hansens, Samina Bazais, Jørgen Callesons, Claus Haxholms samt den hockeyspelsperformance svensk-norska duon Pause utförde, bestående av Robert Johansson och Jan Hakon Erichsen.
En annan viktig del av grundkonceptet för “Transitstation” var interaktionen med publiken. Huvudsakligen byggdes detta upp av lokalens utformning, då hela festsalen var en stor scen uppbyggd av byggställningar, där publik och aktörer rörde sig. Det fanns också en del aktörer som mer anspelade på det interaktiva, så som Barbara Kowa, vilken hela helgen gick runt i en vit bröllopsklänning och med bindel för ögonen och därmed var helt utlämnad till att få hjälp av besökarna för att orientera sig. Hon bar också en mikrofon under kläderna som tog upp ljuden omkring henne, vilka i realtid spelades upp i ett rum i källaren.
Kimbal Bumstead utförde också han en performance som innebar att han var beroende av andra för att orientera sig, och likt Barbara Kowas pågick den också under flera timmar. Iförd en stor boll över huvudet tecknade han porträtt av folk genom att känna sig fram med fingrarna. Vid ett tillfälle mötes dessa två blinda figurer och en kort men famlande öm kärleksstund uppstod mitt i festsalen.
Bilder (uppifrån och ned): Iris Smeds, Kimbal Bumsted, Barbara Kowa
Per Brunskog (text och foto)
