Ute på den öppna platsen vid ingången till museet står Thomas Schüttes imponerande ”Vater Staat” (2010). En figurativ skulptur, flera meter hög, och utförd i rostigt stål. Ett väldigt objekt, och en tung maktsymbol. Mannens fårade anlete och övermänskliga kropp skapar intrycket av en obeveklig auktoritet, samtidigt som ansiktet har en tvetydig sträng mildhet. Mannens blick är dock utom räckhåll, han skådar mot evigheten snarare än på sina undersåtar. Hans kroppslånga klädnad är ålderdomligt tidlös, och utstrålar en påver elegans. Vem är han, denne upphöjde fadersfigur? Och är han ond eller god?
Strax intill Schüttes lodräta skulptur finns ett annat minnesmärke – Björn Lövins permanent placerade ”Leninmonument” (1977). Lövins objekt är liggande och jordnära, utan figurativ gestaltning och föreställer en stenlagd gatstump med en bit spårvagnsräls. Lenins närvaro är i själva verket en frånvaro som endast markeras med ett vitmålat kryss på gatstenarna. Både Schüttes och Lövins verk kommenterar monumentet som kulturellt fenomen, men de gör det på två skilda sätt. Där Schütte osäkrar och fortsätter den figurativa traditionen har Lövin avlägsnat människan och visar istället fram en situation, en hel miljö.
Skulpturernas riktning i rummet skiljer dem också åt. Den intressanta placeringen av Schüttes upprättstående bildstod ”Vater Staat” nära intill Lövins horisontella objekt gör bådas metoder tydligare.
Den enda gången som Schütte i sin både mäktiga och märkliga utställning ”United Enemies” framställer en liggande gestalt är i en svit skulpturer av kvinnokroppar. Det är också bara där han avbildar kvinnor. I ett slag blir det tydligt hur konstruktivt han bearbetar sitt beroende av modernismens skulpturarv – och av dess inneboende maktordning. I olika stadier av deformation och på bord i rostigt stål ligger en bronsfru, en stålfru och en aluminiumfru. Så heter Schüttes verk. Med sina kapade huvuden och armar, vridna kroppar och abstraherade former ligger kvinnorna framför oss. Och vad ska vi göra med dem? De stöter bort oss på samma gång som vi fångas av dem. Vi imponeras av Schüttes teknik och formkänsla samtidigt som kropparna vi ser är vanställda, våldförda. Effekten som framkallas ligger någonstans mellan avsmak och beundran.
Och det är detta pendlande läge som jag tror Schütte eftersträvar i sin konst. Han vill locka oss med närmast mytiska figurer som det är helt omöjligt att inte reagera på, medan ärendet som de bär på förblir undangömt i deras kroppar. Detta skapar ett undertryck av mening som ekar i utställningssalen med stor sprängkraft.
De tre kvinnokropparna omges av en serie verk på papper; små akvareller och teckningar av figurer och föremål. Här visar Schütte en mer skämtsam sida – och att han kan göra sig hörd också med små medel. Skillnaden mellan de oansenliga pappersbilderna och de tunga skulpturerna är nästan öronbedövande.
Oberoende av storlek utvecklar Schüttes skulpturer ett grymt kammarspel om makt och underkastelse. Temat är tydligast i titelskulpturerna ”United Enemies” där två figurer är tätt hopsnörda till en gestalt. Här finns de i flera versioner; både i de ursprungliga små figurerna med ansikten av modellera och de senare enorma skulpturerna i brons. Tillsammans bildar dessa samtidigt omaka och jämlika tvillingpar ett slags bakbundna kraftpaket, som upprört och trotsigt sammanbitet genomlever sitt öde.
Utställningen med Schütte är viktig, inte bara för att ett internationellt uppmärksammat konstnärskap görs synligt för den svenska publiken, utan också som fördjupning av museets tidigare utställning ”Skulptur efter skulptur”, där verk av Jeff Koons, Katharina Fritsch och Charles Ray visades.
Schüttes spännvidd imponerar; han rör sig som sagt obehindrat från det intima till det monumentala, och mellan det groteska och det romantiska. I täta rader på golv och väggar breder hans gestaltningar ut sig. De påminner om ett slags minnesporträtt av stora män vars namn vi glömt sedan länge. De är inte identiteter, inte personer – endast typer, representanter, en sorts ställföreträdare. Att de dessutom tycks fullt medvetna om sin belägenhet gör betraktandet av dem besvärande. Samtidigt vädjar de om vår uppmärksamhet. Och passerade jag förresten inte en byst som påminde om Lenin?
Magnus Bons
Foto: Michael Johansson, Åsa Lundén/Moderna Museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 8 oktober 2016 – 15 januari 2017
