Susan Philipsz är utbildad skulptör men har uppnått internationellt renommé för sin förmåga att modellera fram och omdefiniera ett rums arkitektur, historia eller stämning med ljud snarare än med hammare och kisel. Den skotska ljudkonstnären gästspelar återigen på Bonniers konsthall, fem år efter sin medverkan i gruppställningen Mer än ljud. Denna gång intar Philipsz konsthallen med separatutställningen Lost in Space, där hon gestaltar den yttre rymden – eller variationer av och stämningar från densamma – för att undersöka centrala teman i sitt konstnärskap.
Lost in Space handlar först och främst om A single voice, en timslång ny plastspecifik ljud- och filminstallation, som gestaltnings- och innehållsmässigt dominerar utställningen. Philipsz nya verk utgår från kompositören Karl-Birger Blomdahls rymdopera Aniara från 1959, baserad på författaren Harry Martinsons epos med samma namn. Aniara var inte bara ett modernistiskt allkonstverk, utan blev också den första operan i 12-tonsteknik som fick inslag av elektronisk musik tillsammans med jazz, cabaret och psalmsång.
A single voice har skapats med samma metod som i tidigare verk, där konstnären dekonstruerat ett musikstycke genom att välja ut och separera stråkpartierna. Tankarna går osökt till Philipsz gripande ljudinstallation för Dokumenta 13, baserad på den tjeckiske kompositören Pavel Haas Study for Strings (1943), skriven och uppförd för en nazistisk propagandafilm i koncentrationslägret Theresienstadt. I A single voice har Philipsz isolerat första violinstämman ur Aniara och spelat in alla kompositionens tolv toner för sig. Elva av dessa återges från var sin högtalare som är utspridda i utställningsytan utanför det stora mörka rummet, där tonen C både hörs och spelas i en filmprojektion.
I Aniaras ouvertyr spelar en soloviolin just tonen C i sekvensen ”Aniara SOS Aniara” i morsealfabetet. Det var denna inledning som först tilltalade Philipsz. Och det är lätt att förstå varför. Ouvertyren fångar Aniaras tragiska öde med några få violinstråk: jorden som skadats av miljöförstöring och kärnvapenkrig, den kolossala rymdfarkosten som förlorat sin kurs, besättningen och passagerarna som tvingas allt längre bort från solsystemet och räddningen. I Philipsz film roterar en kamera långsamt runt violinisten Leila Akhmetova. Lik en vilsen Aniara, sitter hon ensam i ett kolsvart rum där punktbelysningen påminner om avlägsna okända stjärnor; hon spelar sin ton, lyssnar till och inväntar de andra elva tonerna, som vi hör spelas i rummen utanför.
Nog lyckas Philipsz med att i ljud – och även bild – förkroppsliga känslan av övergivenhet och avstånd i ett vakuum. Ändå blir verket som bäst när det upplevs utanför det mörka rummet, där såväl de musikaliska avbrotten som det geografiska avståndet högtalarna emellan förhöjer konstnärens teman om frånvaro, förlust och fragmenterad kommunikation. Där blir känslan av ensamhet så mycket skörare och desperat. Och när den ensamma C-tonen sprider sig ut från det mörka rummets inre, blir det rent av smärtsamt.
Men med upplevelsen av Philipsz verk i Documenta13 fortfarande etsad i minnet kan jag inte låta bli att tänka att A single voice förtjänar en annan plats, en som bättre skulle förstärka och förena konstnärens intentioner om en rymdupplevelse med mänsklighetens vilsenhet.
Utställningens övriga ljudverk, Ziggy Stardust (2001) och Radio Star (2017) väcker också frågor ur ett curatoriellt perspektiv. Dessa må utgöra en temamässigt relevant pendang och bjuda på en extra inblick i Philipsz konstnärskap. Men som de gestaltas, inklämda och tätt inpå varandra, blir de snarare utfyllnad och förlorar följaktligen i konstnärlig kraft i relation till det centrala konstverket.
Gabriela López
Foto: Petter Cohan, Franziska Sinn/Bonniers konsthall, Torsgatan 8. Utställningen pågår 22 februari – 7 maj 2017
