De flesta har någon gång lämnat eller blivit lämnad av någon. Oavsett om du tillhör dem som lever i ett livslångt förhållande eller byter partner lika ofta som andra byter strumpor slutar det helt krasst oundvikligen med skilsmässa. Men att ett uppbrott kan vara nog så smärtsamt även om det rör sig om ett kortvarigt förhållande på distans framgår av Sophie Calles huvudverk i utställningen. Kärnan i installationen som genom fotografi, text och film tar ett helt rum i anspråk är ett avskedsbrev via mejl från en man som hon haft ett förhållande med. Den avslutande frasen Ta hand om dig (2007) fick knappast den försonande verkan som brevskrivaren antagligen hade avsett. Frågan är om han ens i sin vildaste fantasi kunde föreställa sig att den skulle bli titeln på ett konstverk där 107 kvinnor utifrån sina olika professioner tolkar hans avskedsbrev.
Ta hand om dig är ett bra exempel på en kärleksskildring inom samtidskonsten. Det är med andra ord långt ifrån motiv av idealiserade nakna kvinnokroppar eller innerligt omslingrade par som så många manliga konstnärer använt sig av genom tiderna. Tankarna går snarare till konstnärer som Pippilotti Rist och Tracey Emin. I jämförelse med dem utmärker sig Sophie Calles tydligt idébaserade konst genom den konstnärliga metoden. På ett många gånger underhållande vis involverar hon andra personer i sina verk. Det må vara en dokumentation av människor som sover eller en skildring av en man som hon ordlöst delade kupé med under en resa på transsibiriska järnvägen. En installation som både för den goda idéns skull och genomförandet direkt kvalar in på min tio-i-topp-lista är den där en man från Kalifornien skriver ett brev till henne och berättar att hans partner gjort slut. Därför ber han att få sova i hennes säng som tröst. Sophie Calle – som själv vid tidpunkten redan hade en man i sin säng och inte var så pigg på att ha en till vid sin sida – löste situationen på sitt alldeles eget personliga vis. För att mannen trots allt skulle kunna få sin önskan uppfylld skickade hon helt sonika sin säng till honom. Efter en tid fick hon den i retur med ett brev där han berättade att han, tack vare att han fått sova i hennes säng, nu kommit ur sin sorgeperiod.
Samtidigt som Sophie Calles konstnärliga metod har flera sympatiska, medkännande och inte inst komiska poänger kan flera invändningar göras mot den. Att utgå från sig själv och sina personliga erfarenheter för att skildra något allmängiltigt är tämligen oproblematiskt, i den bemärkelsen att konstnären antagligen vet var hon ska sätta sina egna gränser. Problemet uppstår när andra människor lämnas ut. Hur upplever mannen som skrev avskedsbrevet att hans privata mejl görs till föremål för allmän beskådan i Ta hand om dig? Är det etiskt försvarbart att filma människor som ansöker om lån på banken, ägna sig åt stalking eller göra ett konstverk av en upphittad adressbok genom att ringa till alla som finns i den för att skapa en bild av ägaren? (Den verkliga ägaren av adressboken lär ha hämnats genom att låta publicera en nakenbild på Sophie Calle.) Oavsett om den är försvarbar eller inte – mannen med avskedsbrevet kan ju trots allt ha samtyckt till att Sophie Calle använt det i sin konst – pekar Sophie Calles metod på en tendens i dagens samhälle med en övervakningskamera i snart varenda gathörn. Michel Foucaults metafor för kontrollsamhället som ett Jeremy Benthams panoptikon ligger inte så långt borta.
På samma sätt som skiljelinjen mellan vad som är integritetskränkande knappast är övertydlig i Sophie Calles konst är inte heller gränsen mellan verklighet och fiktion alldeles knivskarp. De flesta av verken har en dokumentär prägel, men vad som är sant eller falskt är inte alltid så lätt att avgöra. I ett av dem anlitar hon en spådam som styr hennes handlingar. De slumpartade sammanträffanden som uppstår under resans gång och spådamens tillrättaläggande av historien efterhand som instruktionerna inte stämmer överens med verkligheten har flera humoristiska inslag. Den uppluckrade gränsen mellan dikt och sanning återfinns även i den film som ingår i Ta hand om dig där konstnären gör upp med avskedsbrevets avsändare i en terapisituation. Som substitut för mannen i fråga har en utskrift av hans mejl placerats i en stol mitt emot i Sophie Calles konst. Efter hand tränger sig frågorna på. Hur seriöst var egentligen förhållandet? De inblandade verkar knappt ha träffat varandra. Till slut infinner sig den oundvikliga frågan: Är hela kärlekshistorien med avskedsbrev och allt en bluff? Frågan leder vidare till en annan: Hur djupt kan ett förhållande där en stor del av kommunikationen sker via mejl, chat och sms egentligen vara?
I dagens digitala kommunikationssamhälle där många sociala behov tillgodoses via nätet och mobiltelefoner är det inte så konstigt att även uttrycken för nutidsmänniskans kärleksliv flyttat dit. I ett känslolöst samhälle där de djupare sammanhangen får ge vika för ytlig flärd når kanske nutidsmänniskan inte djupare i sitt känsloliv än till cyberspaceförhållanden. Vidare är frågan om det faktum att informationen om vårt privatliv finns lagrat på servrar utom vår kontroll inte rymmer större etiska implikationer för den personliga integriteten än Sophie Calles konstnärliga metod. Hon är av allt att döma inte ute efter att förstöra för någon eller blotta sitt eller andras privata känsloliv i offentligheten för sakens egen skull. I stället går hon ett steg längre för att genom det personliga berätta något allmängiltigt om människans tillvaro i samtiden. Det gör hon på sitt alldeles eget finurliga vis.
Adress: Gl. Strandvej 13, Humlebæk
Utställningen pågår under perioden 23/6 – 24/10
Lena Karlsson (text), Lousiana (foto)
