I den tredje och sista delen i vår miniserie om den estniska konstscenen intervjuar vi Anders Härm grundare av EKKM (Contemporary Museum of Art, Estonia ) och kurator för Tallinns konsthall.
Vad var anledningen till att du var med och grundade EKKM och hur skiljer sig EKKM från andra konstintitutioner i Tallin?
EKKM grundades 2007 av flera skäl. Det fanns ett behov av ett samtida konstmuseum och det saknades en plats där man kunde ställa ut samtidskonst. Vi ville skapa en sådan plats, först och främst en institution. EKKM har två separata uppgifter. Å ena sidan att vara det saknade museet för samtidskonst och å andra sidan att ständigt ställa frågan vad ett museum för samtidskonst bör eller kan vara. Vad är det som gör ett museum ett museum och vilken typ av museum är det faktiskt möjligt att driva?
EKKM har sina lokaler i det som tidigare var kontoret för Tallinns värmeverk, vilket är lite ironiskt eftersom byggnaden idag saknar värme så ni kan bara hålla utställningar under sommarhalvåret. Själva byggnaden har också sett sina bästa dagar och är i stort behov av renovering. Kan man se EKKMs utställningslokal som en metafor för situationen för samtidskonsten i Estland?
Vi älskar huset och vi tycker att dess fantastiska arkitektur är mycket lämplig för samtidskonst. Vi vill naturligtvis renovera byggnaden och börja använda det för utställningar året runt, men husets skick speglar inte situationen för konsten i Estland. Jag tycker tvärtom det är en mycket intressant, livlig och aktiv scen. Det finns många intressanta konstnärer och det görs många intressanta utställningar på EKKM projektplats MÄRZ till exempel. Bristen på pengar återspeglar inte konstscenens potential, men de dåliga villkoren för offentlig finansiering och den totala bristen på ett kommersiellt gallerisystem är saker som präglar området, den saken är klar.
Kan man betrakta EKKM som en alternativ konstinstitution?
Först måste man fråga sig “att vara alternativ till vad?” Det måste finnas något som betraktas som normen. Men i Estland är ingenting normativt, även det stora konstmuseet Kumu drivs på en mycket konstigt grund för att vara ett representativt nationellt museum. Det beviljas till exempel inga ersättningar eller finanseringar för utställningar. Konsthallen Tallinn där jag har arbetat i tio år lider av samma problem. Förståelsen för en avgiftbaserad offentlig konstscen är mycket nytt. Den gamla sovjetiska strukturen med ett kontrollsystem som kör på sina egna villkor finns kvar, liksom bristen på pengar och förståelse för problemen. Vad vi vill är på många sätt det som är normalitet och mainstream i västvärlden. Vi vill uppnå mycket grundläggande saker – att betala rättvisa löner och ge våra konstnärer en ersättning, vilket är mycket alternativt i estniska sammanhang.
Hur ser den ekonomiska situationen ut för EKKM?
Under två år har vi nu fått stöd från Kulturhuvudstadssåret och det har verkligen hjälpt oss att uppnå många mål. Om vi lyckas hålla samma nivå av professionalism och behålla den anarkistiska andan så skulle vi bli väldigt glada. Men om vi inte får ytterligare stöd från Kulturdepartementet eller staden för vår allmänna verksamhet och vi blir fast igen med bara “anarkistisk vitalitet”, då kommer det inte att att fungera. Förhoppningsvis har vi blivit en oundviklig del av konstscenen i slutet av året så vi kan fortsätta vårt projekt.
Under sommaren visade EKKM utställningen “MUSEUM FILES I: COLLECTED PRINCIPLES” med verk ur den egna samlingen. Men museet har lite annorlunda principer för hur man förvärvar konst?
Varje museum bör ha en egen samling för att betraktas som ett museum, eller hur? EKKMs samling, som varje liknande levande samling, kompletteras kontinuerligt, men är ingen vanlig publik eller privat samling, både av såväl teoretiska skäl som på grund av den institutionella praxis som EKKM tillämpar samt av rena praktiska skäl av brist på pengar. För det första har EKKM aldrig haft någon budget för att köpa konst för och EKKM har också ett relativt litet magasin för förvaring av samlingen, för att inte tala om rätt förutsättningar för bevarande. Men vi ville inte få konstnärernas verk gratis eller ägna oss åt utpressning som sovjetiska “konsttiggare”. Kollektionen är därför en konceptuell uppsättning av verk, idéer och materia, där de flesta har förvärvats genom symboliska utbyten om inte konstnärerna har beslutat att donera verken. I många fall har konstnärerna betalats med resurser som är avskilda från vanliga ekonomiska aktiviteter med hjälp av en byteshandel, eller genom överenskommelser som nåtts för att förvärva konstverken på annat sätt.
Är det några verk i er samling som du vill lyfta fram?
Det första konstverket som förvärvades för EKKM samling gjordes av Marco Laimre ledamot i vår styrelse. Verket var Raul Kellers ljudinstallation med titeln”Reflector”, 2007 som köptes för en estnisk krona. Kiwas installation med titeln”The Motor Girls Perform For You”,2003 förvärvades för dubbelt så mycket, eller för två estniska kronor, som snattades från en kopp med dricks från Kumu restaurangens buffe. Förvärven sker genom en ömsesidig överenskommelse, som innebär utbyte av något slags symboliskt kapital, om arbetet inte är donerat eller deponerat till samlingen. Till exempel har alla Marco Laimres verk som inte hör till andra samlingar donerats till museets samlingar. Till de utländska konstverk som ingår i samlingen finns en flaska Superflex alkoholfri vodka, som donerades av Hanno Soans, tidigare intendent på Kumu.
Hur ser New Media Art scenen ut i Estland?
EKKM har i sin samling ett mycket bra New Media verk “Polyphonic Passport Photo” av Reimo Võsa Tangsoo, Shawn Pinchbeck och Sulo Kallas. Verket översätter ditt passfoto till ljud och färger. Och EKKM nominerade Timo Toots vars verk “Memopol vol 2” har gjort en stor succe på utställningen “Gateways” på Kumu till EKKMs Art Award Köler Prize i år. Han vann inte det första priset, men jag tror att vi har ganska många intressanta nya medier konstnärer i Estland. New Media konst är relativt periferit överallt, Estland är inget undantag.
Så vad behöver man göra i Estland för att kunna skapa en stark och spännande konstscen i framtiden?
Först måste man övervinna provinisalismen som ligger mycket starkt förankrad i allas sinnen. Att öppna sig för världen och stoppa den överbeskyddande och inåtriktande kulturpolitik och nationalistisk protektionism som finns, och de konservativ värderingar som lever kvar inom kulturen. Och vi behöver mer pengar, naturligtvis.
Mathias Jansson (text), EKKM (foto)
