Vad visar målningarna mig? Var befinner sig området som de beskriver? Vilken relation har målningarnas verklighet till den som jag rör mig i?
Frågor av det här slaget inställer sig när jag betraktar Rolf Hansons nya målningar. Fast till en början handlar det mest om att ta in allt. Jag blir nästan bländad. Av mängden detaljer i målningarna, av färgerna, ljuset. Prakten. Inom varje målning finns fält med olika strukturer som rör sig i motsatta riktningar. Det var mer än tio år Hanson senast ställde ut, och uttrycket har skruvats åt, blivit mer koncentrerat och avklarnat.
Kompositionen framträder efter hand som målningarnas ryggrad; en systematik som med symmetri och speglingar, variationer och förskjutningar bygger bilden. En relativt strikt princip som på samma gång erbjuder stort spelrum för improvisation. Färgformernas storlek vägs mot deras intensitet. Lyskraften ger stadga och skapar balans, i samklang med det sugande mjuka mörkret.
Ett par större och mer framträdande fält kan stå mot varandra, medan flera mindre och kontrasterande ytor bildar en löst sammansatt krans, runt eller ovanpå de centrala formerna. Vad som ligger framför respektive bakom, vad som i målningen är ljus eller fastare materia, är ständigt under förhandling. I målningarnas precisa stillhet finns en underliggande och fortlöpande rörelse, en glödgad puls som formerar sig kring bildytans mitt.
I några målningar kan jag uppfatta efterklanger från Dick Bengtssons sena måleri och collage samt från Ad Reinhardts olikfärgade svarta kvadrater. Två konstnärer med till synes diametralt olika ingångar till konstens verksamhetsområde, men som nog ändå delade uppfattningen om dess betydelsefulla metanivå. Jag ser dem inte som direkta referenser, utan mer som uttryck för en lågmäld samstämmighet.
Det är tydligt med vilken imponerande kontinuitet som Rolf Hanson arbetar. Att tidigare figurativa inslag i form av trappor och hus nu trätt tillbaka för en mer målerisk realism, förändrar ingenting i grunden. Det är ändå samma bildvärld. Hanson har hela tiden rört sig i en föreställande abstraktion. Hans måleri vandrar i sitt eget inre rum, i en underliggande trakt, och öppnar glipor ut mot vår värld.
Jag ser de lockande blå, gula och orangea fläckarna kasta sitt återsken mot mig. Och uppfattar en molande lyckokänsla.
Magnus Bons
Foto: Galleri Andersson/Sandström, Hudiksvallsgatan 6. Utställningen pågår 5 – 28 april 2018
