Att vistas i Pipilottivärlden är som befinna sig i en sensuellt vacker mardröm eller en spegelvärld av det samtida samhället, sedd genom en lustigahusetspegel. Utanför den brutala betongbyggnad som inrymmer Hayward Gallery står en kanon som sakta prutar fram stora rökfyllda såpbubblor, vilka vippar försiktigt upp mot himlen för att några meter upp i luften puffa sönder, och röken skingras. På linor runt om är vita underkläder upphängda. Verket har Pipilotti Rist givit namnet “Nothing”. En negation eller en glad anarkistisk fis i ansiktet på samhällets värdeskalor. Inne i konsthallen skapar videoprojektioner en osäkerhet runt rum och objekt. Inget är vad det verka vara. Som betraktare pendlar man i storleksförhållande likt Gulliver, ena stunden står man som en jätte och betraktar en liten pyssling instängd i en snäcka eller genom ett hål i golvet, för att i nästa stund själv vara pyssling på en resa över ett landskap som visar sig vara mänsklig hud. Rist tar en med genom en lerig men färgsprakande tulpanodling, förruttnelse, en matbutik, villaförortens skymningslandskap, ner i magstrupen och upp i en vagina. Utställningen “Eyeball Massage” innehåller 20-talet verk, och är delvis retrospektiv med verk från 80-talet till helt nyproducerade. Den som förväntar sig en kronologisk eller tydlig tematisk uppställning, såsom brukligt är med retrospektivautställningar, går rejält bet. Här handlar det om rumskonstruktion. Utställningen är en stor organisk installation där helhetsupplevelsen är större än summan av de enskilda delarna. Verken smälter samman och det är först i efterhand när jag sitter med katalogen jag kan avgränsa det ena verket ifrån de andra.
Första timmen av min vistelse i utställningen befinner jag mig i det tillstånd som man som professionell konstbetraktare alltför ofta saknar – ett tillstånd där man är helt uppslukad av den direkta konstupplevelsen. Ett varande där de konstteoretiska verktygen är avstängda och där man inte avläser resultat utifrån den referensbank av all konst man tidigare sett. Under andra rundan (efter ett kort besök två trappor upp på den George Condo-utställning som jag tydligen betalat för, och med mindre skrift på biljetten står att Pipilotti Rist är inkluderad) väcker jag konstskribenten i mig och börja fundera på hur jag ska beskriva det jag ser och upplever. Det första som kommer upp är inte någon referens i konstvärlden, utan det är Imperietlåten “D-D-D-D” som börja mala i mitt huvud: ”Dum-dum-dollar-djungel sover aldrig sött, den vackraste mardröm som du mött […] Här kokar bensinen i ditt blod, Dum-dum-dollar-djungel TV-terrorland, Allting som du aldrig trodde fanns […] The jungle drums will call you all, come and watch the rise and fall…” Förutom att vissa textrader fungerar perfekt som beskrivning av min upplevelse (andra inte alls), finns det något mer i stämningen som drar åt samma hål; något postpunkigt, något obevekligt, expressivt, drypande melankoliskt, normbrytande både till form och innehåll. En annan postpunkreferens som flera dragit är paralleller mellan Rists verk och bandet Talking Heads musikvideos. Den annars vanligaste kulturella preferensen att jämföra hennes värld med den Lewis Carroll beskriver i “Alice i underlandet”. I en del av verken har jämförelsen definitivt en poäng, risken är bara att man med den missar hur starkt Rist är förankrad i samhället runt om kring henne. För även om det ofta finns något drömskt över hennes filmer så är de starkt socialt laddade.
Pipilotti Rists verk öppnar sig i hög grad för personliga tolkningar, då hennes bildvärld består av vardagliga ting som alla har egna associationer till. Samtidigt är det närmast omöjligt att inte göra en feministisk läsning av dem. Enbart det tagna namnet Pipilotti, Pippi Långstump på tyska, utgör förstås en stark feministisk och anarkistisk markering. Dessa två drag framträder inte minst i det verk som de flesta förknippar med henne, “Ever Is Over All” (1997), där en kvinna går runt och smashar bilrutor med en enorm blomstjälk. Det feministiska perspektiv framträder dock starkast genom den kvinnliga självperceptionen. Nästan uteslutande är det kvinnor som förekommer i hennes bildvärld. Dessa är aldrig sedda med den manliga normen som måttstock, utan det är den kvinnliga subjekt som undersöker sig själv, kvinnan som självskapande norm. På ett annat sätt är Pipilotti Rist överhuvud taget inte nordbrytande, för precis som i den mesta konsten som produceras är det den medelklassen som utgör normen och utifrån denna horisont världen betraktas. Det är en värld av drömmar där hela tiden valmöjligheten ses som nått självklart, val av tvåsamhet, val av hur man vill bli sed, val av vilket sorts liv man vill leva.
I en intervju pratar Rist om sitt intresse för att konstruera rum för människor att vistas i, ett intresse hon sysslat med långt innan hon blev en del av konstvärlden (hon har ingen formell konstutbildning, utan det var folk från konstvärden som lyfte fram hennes filmer som just konst). I utställningens senast tillkomna verk Administrating Eternity (2011) blir det tydligt hur medvetet Rist arbetar mer åskådaren som en del av verket och där med åskådaren som en del av rummet. Detta hör delvis samman med ovannämnda involverande av åskådaren genom att korsposerar till dennes minnen. Verket består av fyra projektorer som belyser ett tjugotal halv transparenta hängande tygskärmar utsprida i rummet. På golvet ligger kuddar i form av tygdoktor i mänsklig storlek iförda byxor och tröjor. Vad filmerna i verket innehåller blir svåröverskådligt mot de otaliga och halvt genomsläppande projektionsytorna, ofta framstår de som kosmiskt abstrakta mönster, sen dyker det upp nått igenkännbart så som små ulliga lam på en äng, en filmåkning genom en mans skäggstubb. Projiceringytorna bryts ständigt upp av andra besökarna, ibland som skuggfigurer, ibland projiceras filmerna på deras kroppar. När man rör sig i verket får man kliva över eller passera runt andra åskådarna som ligger utsträckta på de mänskoliknande kuddarna. Rist beskriver också verket Administrating Eternity som en hyllning till evolutionen. Men det är inte evolutionen som något som står i motsättning till en andlig förundran som framträder. Tvärt om. Som betraktare blir man en del av denna komplexa helhet av undret av något mycket större än det enskilda jaget.
Adress: Southbank Centre, Belvedere Road, London
Utställningen pågår under perioden 28/9 – 8/1 2012
Per Brunskog (text), Hayward Gallery (foto)
