I SPGallerys inre rum visar Oscar Furbacken objekt av brons. I en tittlåda inbyggd i en rektangulär betongplatta på väggen finner man en överraskande värld. På väggarna har små bronsgjutningar placerats på ett slumpmässigt vis och lysts upp med spotlights. En svart låda med glasskiva är placerad i brösthöjd invid en vägg och på glasskivan har mikroskulpturer av brons utplacerats och speglar sig i glaset likt öar i ett stillsamt hav. Något som ser ut som spröda rester av växtlighet, mossa eller lava tycks växa på de ö-liknande bronsgjutningarna.
När Furbacken zoomar in stadens gator hittar han ett alternativt universum. De uppförstorade mikromiljöerna liknar de apokalyptiska landskap man kan se i dataspel, serier eller scifi-filmer. Denna, för blotta ögat nästan osynliga, växtlighet i dessa mikroskrymslen förser oss med viktig information om hur miljön i den omgivande staden mår. Genom att ta prover på växterna kan biologer avgöra t.ex surhetsgraden i luften och hur hälsosamt det är att vistas där.
Trompe l’œil-effekten i tittlådan är överraskande och övertygande. Det ter sig helt omöjligt för ögat att skilja mellan vad som är verkligt och vad som är en bedräglig visuell effekt. Och att även de bronsobjekt som finns på väggarna tycks ha förmågan att lura mitt öga och sinne att tro att dessa världar är verkliga är än mer oförklarligt. Det finns något i Furbackens konst som har förmågan att drabba betraktaren, skapa en så stark suggestion att den fängslar på ett omedvetet plan. Även om Furbackens arbetsmetod bygger på tekniskt fulländade och utvecklade metoder och processer så lämnar det slutliga resultatet tekniken och når betraktaren som en egen självklar och övertygande värld.
Att Furbackens objekt är så övertygande kan bero på hans organiska arbetsprocess, de spår vi ser på hans objekt har kommit till när han utsätter dem på olika sätt. Objekten utsätts för t.ex. hammarslag, blästring och oxidation, processer som gör att metallen utvidgas och utsöndrar värme på samma vis som när kontinenter bildades på jordskorpan. Spår av erfarenheter, utsatthet och risktagande blir en del av resultatet. En ytterligare förklaring till varför objekten tycks så autentiska kan finnas i hur konstnären arbetar med att belysa sina objekt. Med små spotlights arbetas en nogsamt uttänkt belysning av objekten fram. Det tycks så intuitivt gjort att även arbetet med belysning upplevs organiskt och smälter samman med objektens uttryck.
Det är lätt att tolka verken i relation till en apokalyps, en bild av världen efter atombomben eller efter att människan ödelagt sig själv och naturen. Men det tycks i stället handla om ett katarsis. Konstnären berättar att han själv upplever sitt arbete ligga närmare uppståndelsen än apokalypsen. I Bibeln tolkas uppståndelsen som en seger över döden, ljuset som övervinner mörkret. Vilket stämmer med upplevelsen av verken som förföriska och positiva alternativ. Furbackens förmåga att hitta en till synes bättre värld i skrymslen och vrår utlöser en emotionell effekt. En känsla av katarsis, förnyelse och nytt liv.
Adress: Gävlegatan 10 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 9/4 – 18/4
Maria Johansson (text), SPGallery/Oscar Furbacken (foto)
