Konsthistorien går, liksom svinhugg, igen. Och man ska ha ganska mucket guts för att parafrasera i absolut närhet av förlagorna. Natalie Sutinen är en konstnär som inte darrar på manschetten när det handlar om sådant. Hennes nya utställning (den tredje separatutställningen) kretsar kring drömmen som reservoar för allehanda slags inspiration, konstnärlig såväl som personlig. Sutinens dioramaliknande miniatyrinstallationer och objekt har en arkaiserande karaktär; de verkar komma till oss från en värld som inte längre existerar. Materialen är patinerade, bilderna hämtade ut gamla arkiv eller privata fotoalbum. Den som gillar att bekräfta sin egen intelligens genom att leta konsthistoriska symboler och referenser har en riktig julafton. Dick Bengtssons hakkors, Salvador Dalis klockor och Meret Oppenheims pälsklädda vardagsobjekt och småslibbiga skor/handskar har allesamman stämt möte i Sutinens utställning.
Det är uppenbart att vi har att göra med en neo-surrealistisk återkomst, och här är Natalie Sutinen inte ensam. Lisa Jeannin, Tilda Lovell och (till viss del) Helena Mutanen rör sig också i detta hörn av konsten. Men till skillnad från originalen utgår inte dessa konstnärer från ett program, som till varje pris måste följas. Renlärighet är inte deras grej, om man så säger. Å andra sidan har de ingen André Breton som håller ett vakande öga över dem… Natalie Sutinen suger i sig av allt vad historien har att erbjuda, men förhåller sig fri till vad hon hämtar in. H0n intar en position där respekt blandas med en distanserad humor. Hon gör med surrealisterna vad Hasse & Tage gjorde med Picasso: breder på och fabulerar fritt. Men glöm inte att klappa det lilla pälsdjuret i galleriets fönsternisch. Man vet inte riktigt vad som kan hända annars.
Adress: Ulrikagatan 13, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/1 -30/1
Anders Olofsson (text och foto)
