Den brittisk-palestinska konstnären Mona Hatoums installationer och skulpturer förefaller först inbjudande, men vid närmare betraktelse är de avstötande och farliga. Jag närmar mig ett bord fullt av köksredskap i stål, såsom durkslag, rivjärn och silar. Men ryggar tillbaka då jag märker att de är strömförande, vilket gör dem livsfarliga att använda. Likaså har en barnsäng i skört glas ingen botten och en rullstols handtag består av vassa knivar. Utställningen med Mona Hatoum på Kiasma i Helsingfors visar en politiskt präglad konstnär vars uttryck ligger starkt i tiden. Hennes bild av vår jordglob är glödande neonröd som om den var i lågor. Hatoum visar att det i dag inte bara är vissa delar som berörs av oroligheter, utan hela världen är konfliktfylld.
Tidigare har utställningen visats på Tate Modern i London och Centre Pompidou i Paris, och beskrevs då av vissa kritiker som en av de viktigaste konsthändelserna på länge. Detta är första gången Hatoum visas så här stort i Norden. Utställningen i Helsingfors innefattar cirka 100 verk som sträcker sig över hela hennes karriär, med början i starka performancer på åttiotalet. Det är inte en kronologisk hängning, även om Kiasma visar verk från trettio år tillbaka i tiden.
Mona Hatoum (f. 1952) växte upp i Beirut med palestinska föräldrar. När det libanesiska inbördeskriget bröt ut 1975 befann sig den då 23-åriga konststudenten Hatoum i London, och har sedan dess bott där. Performance passade henne i detta tidiga skede eftersom det var ett fritt och billigt verktyg. 1982 ställde hon sig naken i en glasbox fylld av lera i sju timmar och kallade det hela Under Siege (under belägring). Hon hade svårt att hålla sig upprätt och klottrade ned väggarna med lera så att det sist inte gick att se henne i glaslådan. I bakgrunden hördes arabiska revolutionssånger. Ett feministiskt budskap framkommer även i det svartvita videoverket So much I wanted to say där manliga händer rör sig störande framför hennes mun.
På 1990-talet övergick Hatoum till mer subtila skulpturer och stora geometriska installationer. Man kan säga att hon under denna tid gjorde den manligt dominerade minimalismen till sin egen, för att uttrycka frågor om det personliga och politiska. Hon tillfogar ofta något hantverksmässigt och organiskt till sin minimalism, vilket man kan koppla till sin egen kropp. Såsom den röda cirkelformade golvinstallationen Undercurrent (red) med trassliga sladdar. De röda sladdarna leder till en vävd, kvadratisk matta i mitten. Hela installationen verkar leva sitt eget liv likt en stor röd amöba, och vi som betraktare kan egentligen inte kontrollera den eller veta vad den leder till. Hatoum återkommer ständigt till kartor och världsbilder, så som i Present Tense, som består av ett minimalistiskt rutmönster på golvet av otaliga olivtvålar. Inne i tvålarna har Hatoum placerat röda glaspärlor vilka tillsammans formar kartmönster, och visar de områden som skulle återlämnas till Palestina efter Oslo-överenskommelsen 1993. Det hela ger uttryck för en hal och förgänglig världsbild.
Kiasmas rum är utmanande och vissa installationer uppslukas av de väldiga salarna, till exempel skulle tvålinstallationen ha fått ett helt annat uttryck i ett mera slutet rum. De strömförande verken känns mera som något vetenskapligt experiment. Jag får inte den tragiska känslan av att ett hem skulle ha förstörts, vilket troligen har varit Hatoums avsikt med verket. De svartvita performancebilderna är intressanta ur en historisk synvinkel – att det faktiskt har funnits ett behov av så rabiata föreställningar på åttiotalet, som att ligga i en blodig plastpåse på ett övervakningsbord. Här förefaller de verken förlegade i dag, men jag kan tänka mig att de ur en feministisk synvinkel kan fungera utmärkt i vissa delar av världen ännu.
Utställningen hålls levande via den konceptuella styrkan, och det är givande att få en överblick av konstnärens produktion. Hatoum lyckas föra fram lekfullhet och kreativitet trots att hon också visar sakers mörka sida. Hon har en förmåga att abstrahera politiska och tunga teman till något slagkraftigt, men ändå inte aggressivt eller påträngande, utan mera poetiskt. Jag fastnar speciellt för hennes sätt att öppna upp världskartan på olika sätt. Hatoum visar att vi aldrig kan ta något för vad det är; allt är föränderligt och förgängligt, till och med marken vi står på.
Camilla Granbacka
Foto: Pirje Mykkänen, Petri Virtanen/Finlands Nationalgalleri. Kiasma, Mannerheimplatsen 2, Helsingfors. Utställningen pågår 7 oktober 2016 – 26 februari 2017
