Motsättningen mellan konstnärlig integritet och avantgardismens subversiva anspråk å ena sidan och de kulturella och ekonomiska kapitalens makt över konsten å den andra är en olöslig konflikt. Framgången har sitt pris och bristen på framgång har också ett pris.
Mike Kelley (1954–2012) var en av sin tids stjärnor och han sa att han vantrivdes med det. Han samarbetade med de mest betydande gallerierna i världen men insåg att hans verk ofta betraktades som varor bland andra exklusiva varor, att han och hans verk var utbytbara. Man kan tycka att det var ett lyxproblem, men ett problem är alltid ett problem, inte minst för en provokatör som omfamnas på detta vis.
För konstmarknaden är det viktigt att en konstnär är ett varumärke eller ett begrepp. Man talar om ”en Rembrandt”, ”en Warhol” eller varför inte ”en ovanlig Jackson Pollock”, vilket markerar att det sticker ut från alla vanliga, lättidentifierade ”Pollock”. Ja, det är gammal skåpmat, men ändock relevant.
Men, det är museernas uppgift att visa konst som är historisk. Mike Kelley-retrospektiven är omfattande och tankeväckande och elegant installerad i italienska Formfantasmas arkitektur. Kelleys skaparkraft, humor och intensitet är vad som slår en, trots att vi befinner oss post festum.
Med tanke på detta är det värt att notera att det inte är så lätt att känna igen en ”Mike Kelley”. Visserligen finns det drag som är bekanta från konstscenen på den amerikanska västkusten på 70- och 80-talen, där han utbildade sig och bodde. Där var det vanligt med de ”låga” uttryck han använde sig av, med kladdiga performancer, populärkulturella uttryck och skräckfilm, men säker på hur en ”Kelley” ser ut kan man inte vara. Det beror förmodligen på att Kelley först och främst var en konceptkonstnär, att idéerna står i centrum. Till det kan man lägga att hans konst på flera vis är typiskt postmodern, även om begreppet nuförtiden är något av ett skällsord (det förekommer bara två gånger i den omfattande katalogen). Stilar och genrer blandas oproblematiskt, ytan är yta samtidigt som den är djup. Dröm och mardröm går hand i hand.
Vilka koncept möter man då på Modernas stora Mike Kelley-retrospektiv, som är ett samarbete med tre andra europeiska museer? Han intresserade sig för det ”låga”, för barnens värld, för de nedre kroppsliga regionerna och för motsatsen till finkultur – populärkultur. Här visas de välkända virkade upphittade dockorna, parodier på obehagliga upplevelser i amerikansk high school, spökhistorier, könsorgan i olika slags förklädnad, odjur, tyghundar som sätter på varandra och så vidare.
Freud tycks både närvarande och frånvarande. I en filmscen (ses i lilla bion en trappa ner) sitter en liten pojke hos frisören. Någon som eventuellt är hans far sitter och väntar, i skägg, med pipa. Liknar han inte Freud? Mannen går, barberaren och hans kollega parodierar mannen och påminner inte håret runt munöppningen om något annat? Sedan gör den illasinnade frisören ett skägg av rakskum runt den lille livrädda pojkens mun. Det är både kul och obehagligt.
Spontant kan man tycka att det är rena rama julafton för en freudian. Det är en veritabel ringdans med skeva minnen och minnesförluster, skrämmande figuranter, kön och gosedjur. Men Kelley etablerade sig på sjuttiotalet då freudiansk terapi var på modet, inte minst i USA, och han påstås i utställningen ha varit skeptisk mot den psykoanalytiska/terapeutiska vågen.
Man kan undra om det egentligen var Freuds teorier han var emot. Han verkade i samma härad som Freud: trauma, minne, drömmar och symboler är hans arbetsmaterial. Men han gjorde det vildsint och som god konstnär var han analytiker och analysand på en och samma gång, så att säga. Även om flera verk kan tolkas som konstruerade minnen från barndomen, så behöver de förstås inte vara det, eller i varje fall behöver de inte vara Kelleys minnen.
Apropå härad. Som postmodern konstnär härbärgerade han flera genrer – dadas upplösning av språket, surrealismens obegripligheter, popkonstens oneliners och konceptkonstens besatthet av språket som språk. Det visar sig inte minst i att skrivandet var en del av Kelleys konstnärliga praktik. Performance-manuskripten var till exempel utförliga.
Han arbetade också med textverk, som den stora tygaffischen som efterlyser någon som kan agera den italienske regissören Pier Paolo Pasolini. Det är bara aktörens utseende som efterfrågas, inget annat, och kontaktuppgifterna till den ”John” som annonserar är maskerade. Med tanke på Pasolinis filmer, som ”Salò, eller Sodoms 120 dagar” (1975), kan man grubbla över vilka talanger som krävdes i övrigt. Den är både grafiskt och konceptuellt lyckad.
Mike Kelleys konst är egensinnig men ändå typisk för den tid han verkade i och den plats, den amerikanska västkusten, han utbildade sig på. Det innebär att en del av hans teman eller verk inte är lika relevanta nu som då. Freud är till exempel knappast vår tids guru. Oavsett hur Kelley förhöll sig till honom. Så vi ser givetvis delvis något annat än vad de såg som såg Kelleys konst när den var ny.
Andreas Gedin
Moderna museet, Skeppsholmen, Stockholm. Pågår 10 maj – 12 oktober 2025
