Till öppningen av den 28:e biennalen i São Paulo 2008 hade O Grivo blivit inbjudna för att framföra någon form av musikalisk performance. I stället för att uppträda själva satte de fram tolv ljudmaskiner som utförde ett performativt musikaliskt stycke åt dem. Det var gruppens genomslag, eller som de själva uttrycker det, så de ”myglade” sig in i konstvärlden. Detta var också mitt första möte med deras konstnärskap. Om någon ett år efteråt frågat mig efter ett verk jag minns från biennalen är jag övertygad om att O Grivos installation hade varit en av de första som dykt upp i mitt minne.
Även om jag direkt blev betagen av O Grivo skulle deras konst visa sig innehålla fler dimensioner än jag först annat. Först var det konstruerandet som fångade min fascination. Det visuella i dessa rörliga ljudmaskiner. Efterhand som jag satt mig in i deras arbete har ljuden, det audiovisuella eller musikaliska, mer och mer tagit över. Detta hänger inte enbart samman med att jag sett andra former av arbeten med gruppen, utan att jag efterhand lärt mig lyssna på ett nytt sätt och då upptäckt dessa mekaniska instruments musikaliska kvalitéer.
Efter att ha sett O Grivos konst i ett par olika sammanhang, och då jag befann mig deras hemstad Belo Horizonte, bestämde jag mig för kontakta gruppen för en intervju. Efter ett par fruktlösa försök att nå dem via deras gallerist i São Paulo får jag till sist tag i dem och vi träffas för en pratstund i deras studio, belägen i en villa högt upp på sluttningen på ett av bergen som omger Belo Horizonte. Nelson Soares och Marcos Moreira, som duon utgörs av, är båda från början utbildade musiker. Soares är slagverkare och Moreira har studerat komposition och klassisk gitarr. Även om de båda kommer från musiken är det i konstsammanhang O Grivos verksamhet uppskattats. Från inhemska musikerkretsar har de däremot mest möts av oförstående. Själva menar de att det inte spelar någon roll om de kategoriseras som konstmusik, ljudkost eller visuell konst, det är ju ändå allt på en och samma gång. Förklaringen kan också vara att det i Brasilien existerar mycket djupare klyftor mellan konstarterna än vad det gör i Europa. Inte heller gör O Grivo någon värdering mellan det visuella och det audiovisuella i deras verk, det ena utesluter ju inte det andra och för dem är båda delarna jämbördiga.
Det verk jag mötte på biennalen var Martelo Piano, vilket jag då beskrev som ”installationen består av ett tiotal primitiva ljudmaskiner som skapar en finstämd disharmonisk ljudmatta”. Det var i själva verket tolv maskiner, och om de går att beteckna som primitiva betvivlar jag idag. Än mer tvivlar jag på uttrycket ”disharmonisk” då det bara handlar om en annan form av harmoni. Visserligen bestod verket av en rätt enkel mekanisk uppbyggnad, samtidigt är det ytterst raffinerat i sitt utförande. De tolv maskinerna är uppbyggda av träkonstruktioner som driver diverse mekaniska instrument. Trähjul som drar en metallstav mot en plåt och på så sätt få fram ett gnisslande ljud. Hjul med en tapp på, och som för varje varv får ett annat hjul att flytta sig ett hack, och när det hjulet i sin tur snurrat ett varv slår den till något och framkallar ett litet pling. Kort sagt maskiner som inte låter sig beskrivas med ord. Ytterst avancerat, om så med enkel mekanik och billiga material. När jag träffar duon så betecknar de dock själva denna skapelse som primitiv, men då i förhållande till hur deras maskinbyggande senare utvecklats, med datorer och diverse begagnad elektronik som de omskapat.
Mitt andra möte med O Grivos verksamhet var i Rivane Neuenschwander utställning på Malmö Konsthall, där gruppen ljudsatt ett par av verken. Detta att jobba med andra konstnärer har också varit en viktig del av O Grivos verksamhet. Ibland har det rört sig om att ljudsätta andras verk. I andra fall har det varit rena samarbeten. Så som i flera fall med filmskaparen Cao Guimarães, vilken de både gjort filmer och skapat filmsatta performanceuppträden tillsammans med.
Även om jag tidigare besökt en mängd ljudkonstarrangemang har mötet med O Grivos konst fört mig in i nya konstdimensioner och ökat min förståelse för hela denna genre. Med både ett nytt, mer koncentrerat lyssnande och en utökad förståelse för ljuden på ett filosofiskt plan; vad är musik, hur påverkas vi av ljud. På Rivane Neuenschwanders utställning hade hon som en liten lek med konsthallens läckande tak satt fram en plåthink, och till detta hade O Grivo skapat ett droppljud. En vän till mig som är mer musikalisk uppfattade direkt något som jag inte gjorde, vilket sväng de hade åstadkommit med detta droppljud. När jag senare besökte O Grivo och påpekade detta var de snabba med markera att just detta var något väsentligt för dem. Att finna det musikaliska i vardagsljud och andra ljud som inte annars används av musiker. Det som först bara är gnissel, skrapningar, plink och finstämt skrammel förvandlas sig till musik och börja svänga, på samma sätt som det svänger om de ljuden de skapat med torra blad och grenar eller när de använt sig av inspelade stadsljud.
Det ”primitiva” är något som gång på gång kommer upp vår diskussion. O Grivo påpekar det ironiska i att de kan springa på marknader och köpa billiga och ibland trasiga instrument, eller skapa ljud med diverse skrotmekanik, samtidigt som de använder svindyra mikrofoner för att ta upp ljuden från instrument som kostat ett par real (den Brasilianska valutan). De har en förkärlek för det primitiva rent estetiskt, men också för att de här hittat specifika ljud, och utmaningen att arbeta med ljud som uppstår ur vad andra förkastar som oanvändbara instrument.
O Grivo växlar hela tiden mellan kontroll och slump i sina musikaliska improvisationer, och de växlar även mellan de konsthistoriska motpolerna idé och hantverk. Deras filosofiska konceptuella syn på musiken går hand i hand med det hantverksmässiga konstruerandet av instrument och ljudmaskiner. För även om de ibland tagit in folk som hjälpt dem med vissa tekniska detaljer har de till större delen byggt dessa konstruktioner själva. När vi kommer in på hantverksämnet gnistrar det till i deras ögon och jag får känslan av att dessa två akademiskt sofistikerade herrar egentligen trivs bäst i träverkstaden. En syssla som jag förstår har samma meditativa inverkan på dem som deras verk har på mig, en hängivelse där man glömmer både tid och rum.
Här kan du hitta videoklipp med O Grivo: http://www.myspace.com/ogrivo/videos
Per Brunskog (text), Galeria Nara Roesler (foto)
