Att skapa kan ibland kännas som att praktisera i rollen som universums konstruktör, i full
och ohämmad frihet. Men så lyckligt lottade är inte ens de mest gränslösa av konstnärer. Ofta visar sig universum vara organiserat som ett mörklagt möbelförråd, som den djärve tvingas treva sig fram genom via ett otal kollisioner med historien och dess myriader av förlagor. Nu är det i och för sig inget problem. Få av dagens konstnärer skulle uppfatta konsthistorien närvaro som en hämsko, för att inte tala om det ohämmade bildflöde som dagligen sköljer över oss.
Martin Jacobsons verk uppstår i gränssnittet mellan den egna ateljén och bildvärldarna som omger den. Det kan handla om allt från arketypiska figurer, reklamaffischer, teaterrekvisita, gamla vykort och allsköns mer eller mindre hemlösa motiv. Gärna arrangerar han dem så att bildrummet påminner om en teaterscen, där man kan föreställa sig själv som aktör. Igenkänningsfaktorn är viktig, men bara till en viss gräns.
Jacobson hyllar samma urvalsprincip som Cindy Sherman använde när hon plöjde igenom högarna av självporträtt för att hitta den enda bild som överraskade henne genom att ställa frågan: vem är detta? I Jacobsons fall ger han målningen sin välsignelse först när den tycks ha kommit till på annat sätt än genom hans egen försorg.
I sin nya utställning ”Portraits & silhouettes” hos Andréhn-Schiptjenko har han kommit ännu ett stycke närmare teaterns kulissvärldar. Figurerna som uppträder i bildrummet är plattare än tidigare, och liknar silhuetter sågade ur kartong eller trä. Vi känner igen personer som Buffalo Bill, gudinnan Hera och musketören d’Artagnan. Även bakgrunderna har blivit mer stiliserade, ibland reducerade till ett fåtal, tydligt avskilda färger. Det teatraliska draget förstärks, men jag är inte övertygad om att resultatet är helt lyckat.
Galleriets pressmeddelande refererar till Freuds begrepp das unheimliche, ett tillstånd där upplevelsen av det bekanta visar sig innehålla främmande element som inte kan integreras. Just den svävande förnimmelsen förutsätter en målerisk skala med större täthet mellan skalstegen, likt det finlir som Jacobson drivit till mästerskap i sina tidigare verk. Här blir betoningen av plattheten just inget annat än – platt.
Även Ylva Ceder befolkar sina bildrum med ett slags arketyper, men här är det inte kulturhistorien som öppnat sina gömmor, utan den svenska glesbygden. Vägkrogens korg med senaps- och ketchupflaskor, kaffebryggaren med sin halvljumma dekokt, den röd- och vitrutiga kökshandduken, kryddhyllan – allt signalerar ett hemma men också ett obestämbart borta.
Hennes nya verk på Wetterling Gallery samlas under utställningstiteln ”Kronår”, på landsortssvenska ett år med riklig tillgång på vilt. Här kliver vi rätt in i en typisk jägarmiljö, där rutiga flanellskjortor, basebollkepsar, gamla Volvobilar och lurviga hundar spelar huvudrollerna. Situationerna Ceder avbildar känns nästan lite parodiska – man känner igen dem från ett otal filmer – men stereotyperna har fångats med en känslig penselföring som andas vemod och längtan efter ett tillstånd där nuet inte bara är en stökig rastplats på väg mellan det förflutna och framtiden.
Träets ådringar, skuggorna mellan stammarna, det svinnande ljuset, alltsammans väcks till liv med precision. Världen utanför de fönster som förekommer i flera av bilderna är delvis blurrad. Jag får känslan av att blicka ned i minnets avgrund, där bara de starkaste reminiscenserna förblir detaljrika och starka. Resten reduceras till olika grader av töcken.
I en annan del av utställningen har Ceder målat gammaldags spetsgardiner och knypplade överkast på grova träplankor. Här går flörten med ett tidlöst farföräldrars-Sverige lite väl långt, kan jag tycka. Men så faller min blick på kvisthålen i plankorna. Där, precis där, öppnar sig minnets och önskningarnas brunn. Det är i sådana hål vi stjälper ner vår frustration över den oregerliga samtiden när längtan efter fast mark under såväl fötter som själ blir för stor.
Anders Olofsson
Andréhn-Schiptjenko, Linnégatan 31, Stockholm. Pågår 9 januari – 1 mars 2025
Wetterling Gallery, Kungsträdgården 3, Stockholm. Pågår 23 januari – 1 mars 2025
