Redan från tröskeln drar ett antal utspridda objekt in besökarens blick i Malin Bogholts utställning på Konstakademien. Att det är ett slags skeende som pågår här, om det skvallrar de röda elkablarna som är inpluggade i väggen. Försiktigt rör man sig så in bland verken och möter initialt en flera meter lång täljd slev, balanserad på en hög ställning, liksom utdragen i en drömsk gest. Under detta objekt i trä: en roterande spatel som primitivt mal torkade blommor.
På väggpanelens kant: ett annat mobilt objekt där ett förstoringsglas söker rätt läge för att visa en oansenlig del av något sedan länge vissnat: en blåklocka. Som pendang till detta enkla bygge: en liggande pannå där en aklejas stjälk och fröställning vilar likt en kropp alldeles bredvid sin exakt målade avbild. Och intill: en intrikat målad serie som ytterligare gäckar den rumsliga varseblivningen.
Så följer fler utsökta målningar varav ett par föreställer objekt som vi ser i rummet. Även ytterligare några rörliga objekt hävdar värdet av långsamheten. Från en blå plastpåse hörs ett lätt prassel endast om man kommer mycket nära – ett ljud som emanerar från en knappt synlig rörelse. På golvet i en papplåda: en kasse med torkad stjärnflocka som meditativt rör sig likt en sävlig bälg, nätt och jämnt visibel.
I Konstakademiens östra galleri har Bogholt skapa en svindlande vacker värld där till och med den vanligtvis svårbemästrade och ofta störande panelen har blivit en självklar del av installationen.
Det viskar, det knackar och det flämtar. Förgängligheten är scenens protagonist. Det är som om människan har lämnat platsen och blott uråldriga spår finns kvar. Kanske är det just därför som jag har lockats tillbaka till denna utställning gång på gång? För att få vara i detta magiska ljus innan allt för evigt släcks.
Maria Hall
Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 24 januari – 7 mars 2026
