Förra våren inleddes Lunds konsthall produktion, ett treårigt projekt där konstnärer från regionen bjuds in att göra nya konstverk och en utställning. Det mest bestående intrycket av den inledande utställningen “Play” av Luca Frei är smått kaosartat. Ouppmärksamma besökare råkade nämligen trampa på och riva sönder flera av de bitar med läskpapper som enligt ett visst mönster tejpats fast mot golvet. Att klandra konstnären för detta känns orättvist, men faktum är att när det säkra kortet Sirous Namazi nu visar sina två nytillverkade “Moduler” tillsammans med tidigare verk ges projektet ett långt mer kontrollerat intryck.
Det första som möter den som stiger in i utställningsrummet är den största av de två modulerna, eller byggenheterna. Som en slags överdimensionerad kristallkrona, där kristallen bytts ut mot grovt formad aluminiumplåt från en byggställning och glödlamporna ersatts av lysrör, svävar den fritt i rummet. När jag betraktar modulerna som liksom satelliter svävar i tomma intet dyker ordet “hemlöshet” upp i mitt medvetande och ger ungefär samma känsla som Harry Martinssons “Aniara”, rymdskeppet (läs jordklotet) som svävar runt i rymden utan mål och mening med sin färd. Modulerna är också som tagna direkt från cyberspace. Utöver de två modulerna som producerats inför utställningen ingår även tidigare verk av Sirous Namazi. Fast inte de verk som kanske de flesta förknippar med honom. Ett annat alster än hans välkända parabolförsedda balkonger och som även det (inte minst efter att ha valsat runt på samlingsutställningar och biennaler runtom i landet och världen) blivit till något av hans signum, är hans porslinspelare som liksom en påminnelse om den skira tråd varpå allting vilar, har byggts upp från skärvorna av krossat porslin. “Moduler” visar en annan sida av hans konstnärskap, om än inte den heller särskilt obekant för den hyfsat invigde.
Då det gäller presentationen i stort är tonläget som det brukar vara i konsthallen. Stramt och sparsmakat. Fast denna gång är samtalet mellan konstens och konsthallsbyggnadens arkitektur särskilt snyggt genomfört, inte minst där de till synes monokroma målningarna från 2007 i vilka interiören från en lägenhet vagt skymtar fram bakom den svarta färgen, hänger mot de kritvita väggarna. Till och med den gröna containern som liksom en lasseåbergsk Musse Pigg ligger i platt fall på golvet tycks matcha med färgen på nödutgångsskylten. Oavsett hur genomtänkt just den detaljen är verkar Sirous Namazi arbeta lite som en analytisk tekniker eller en matematiskt inriktad ingenjör där ingenting lämnats åt slumpen. Det utesluter inte att de två motpolerna konstruktion och dekonstruktion ryms i ett och samma verk. För bakom den kontrollerade ytan av perfekt arkitektonisk fulländning är kaoset inte långt borta. Ritningar där fönster och altandörrar svävar fritt i luften efter att ha lossnat från huskroppen ger upprinnelse till djupare tankar om uppbrott, splittrade hem, flykt, krig och dödsfall. Jag tänker att perfekt uträknade samhällsteorier nästan alltid krockar med verklighetens praktik. Och att det omvända gäller för Sirous Namazis sociala ingenjörskonst som under den tekniskt fulländade ytan döljer ett stråk av djup medmänsklighet.
Adress: Mårtenstorget
2009-04-22 Lena Karlsson (text), Lunds konsthall (foto)