I tjugo års tid har den finländska konstnären Liisa Lounila under sina resor filmat olika landskap från bil- och tågfönster runtom i världen. Hon har nu gått igenom sitt arkiv, för att granska om hon känner något inför dessa bilder som inte innefattar människor. Det är som om hon skulle ställa frågan varför hon överhuvudtaget har filmat detta? Konstnären har förändrat dessa färgfilmer till svartvita, ändrat bildförhållandet, samt valt djupa monitorer från åttiotalet för att visa de universella landskapen i. Det hela ger ett tredimensionellt och intimt intryck. Alla lådor uttrycker olika hastigheter. Filmerna framstår som rörlig tapet, som inte direkt kan kopplas till någon viss tid eller situation. Det är en ändlös road movie; man är på väg mot något oförutsägbart, i en ständig förväntan och spänning. Frågan hur allt detta symboliserar vår medvetenhet om tidens gång blir plötsligt mycket markant.
I bakgrunden hörs ljudverket Metronom med sju anonyma ljudpunkter med olika tickande ljud, likt klockor. Det för tankarna direkt till Marina Abramovićs användande av metronomer i sin konst, hur olika rum har sin egen tidskänsla och rytm. Lounila för fram en viss melankoli, men samtidigt blir i denna kontext tickandet ett slags bevis på att det trots allt finns kontinuitet. Det är rörigt med olika takter samtidigt, klockor som vanligen ska skildra exakthet för plötsligt fram subjektivitet och mänsklighet.
Betydligt mera slutet och konserverat framstår verket Timekeeper (överst) med plastband för förpackningar ordnade enligt datum, likt fjärilar och insekter bakom glas och ram. Som ett slags fyrverkeri och en kontrast till allt annat i utställningen framstår en färgvideo från Lounilas kolonilott. Konstnären går långsamt, från skärpa till suddighet, i en cirkel runt årstiderna; från livfullhet, död och förruttnelse till nytt, spirande liv.
Verken i utställningen samspelar fint och är starkare som en helhet än var för sig.
Genom sin tjugoåriga produktion har Lounila belyst det förgängliga, bortglömda detaljer och förbiilande ögonblick. Nu försöker hon fånga upp och spara dem, men samtidigt visar hon att det ändå inte är så betydelsefullt: med finns i bakgrunden en insikt om en beständighet, om livets kretslopp och förnyelse. En röd tråd genom hela utställningen blir därför en strävan att bli du med tiden.
Camilla Granbacka
Foto: Jussi Tiainen, Helsinki Contemporary, Bulevardi 10, Helsingfors. Utställningen pågår 6 – 29 oktober 2017
