Man kan tycka att Lars Olof Loeld är en udda fågel även om det är den till synes anspråkslösa sädesärlan som intar en särskild roll i hans arbete – som kvittrande budbärare mellan olika världar. I den pågående utställningen i Forum hänger en typisk mångskiktad rosaskimrande Loeld-målning med en djupblå horistontal och tre svarta vertikaler och ser ut som ett högmodernistiskt och sparsmakat partitur, varför inte för en sädesärla?
”Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sången är enkel … och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan.” (Wikipedia) Även sädesärlans fjäderdräkt är ”enkel”: vitt, grått och svart. Men också till synes udda fåglar ingår i en bestämd om än töjbar fauna: ”Sädesärlan … förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten. Den föredrar barmark för födosök och i stadsmiljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt.” (Wikipedia)
Forums gamla källare påminner om en krypta då Lars Olof Loelds bilder och skulpturer landat där nere. Den blekrosa målningen och sädesärlan längre in i källaren lieras med ikonens idé om en legering mellan ytans illustration och djupet hos ett fönster som vetter mot en annan värld. Frågan om religion och tro blir därför akut och den enkla metallskulpturen, det centralt placerade och dominerande verket, framstår plötsligt som en avlägsen släkting till Arne Jones katedraler.
Konkretisten Jones arbetade med katedralens formella konstruktion, men nog fanns där även ett intresse för dess funktion. Loelds skulptur må ha en konkret förklädnad men den visar sig vara en abstraktion, för att inte säga reduktion. I ett av de små häftena som hänger i trådar i källarrummets hörna finns en skiss till skulpturen där metallstagen har huvuden, det ser ut som en fris av streckgubbar. Skulpturen befinner sig då oväntat, om än tillfälligt, i ett rakt nedstigande led från Loelds professor på Konstakademien, Ragnar Sandberg, som var en av dem som på sin tid rörde sig i gränslandet mellan berättande och teckenkomposition.
Och Loelds referenser till Duchamp i ett textbaserat verk uppfattar jag som ett uttryck för det som framstår som ett huvudintresse – förvandlingsprocesser – för den händelse då någonting blir till någonting annat, till exempel till konst, men också som en, i ett lokalt sammanhang, blinkning till Ulf Linde.
Loeld är snarare klurig än en konceptkonstnär. I en hörna invid texthäftena på väggen står en gråmålad trästol som förmodligen med avsikt ser ut som ett verk av Loeld. Han har helt enkelt en räv bakom örat, eller vad det nu kan vara som döljer sig där. I ett läsexemplar av konstnärens publikationer finns en text om hans bildningsresa i diktformat. Där kan man bland annat läsa om sparsmakade poeter, Cézanne och tarotkort i Indien och, som på beställning, om att: ”I Dalarna träffade vi de limmålande mästarna/med kurbitsen bakom örat.”
Loeld arbetar med spänningen mellan utseende, yta och innehåll, mellan någonting och det som är någonting annat. Mellan varande och tillblivelse, mellan det anspråkslösa och det anspråksfulla. Mellan det skapade konstverket och naturen och mellan en fullt möblerbar estetik och mystikens djup. Han är, och vill nog vara, någorlunda svårfångad. Den betraktande människan och konstverken utgör källarrummets fauna och Loeld tycks vara en naturromantiker i ordets egentliga, romantiska bemärkelse.
Andreas Gedin
Foto: Magnus Bons. Forum. Nutidsplats för kultur, Sigtunagatan 14. Utställningen pågår 1 november – 6 december 2017
