Det kan vara en stor upplevelse att ta del av konst som vill förändra världen. Att beundra konturerna av verkligt nyskapande idéer och följa de djärva resonemangens vindlingar. Men konst kan även rymma något annat: njutningen vi känner när vi står inför verk som kort och gott berättar om sin upphovsmans fulländade hantverksskicklighet, höjd över alla teorier och tankekonstruktioner. Som i mötet med Lars Lerins nya utställning hos Angelika Knäpper Gallery. Nu skall ingen påstå att Lars Lerin är en konstnär utan tankeförmåga. Den som gjort sig besväret att följa hans konstnärskap vet hur mycket av intellektuellt skådande och djupt inkännande som ligger bakom hans säregna bildvärld. Ändå är det hans urstarka handhavande med tekniken, akvarellmåleriet, som imponerar mest. Lerins akvarellmåleri är som Miles Davis trumpetspel – det kan uttrycka nästan vad som helst, med en komplexitet som ändå känns oerhört självklar. Lerins stora målningar närmast svävar, de lägger sig som lager på lager, ett slags kulturens sediment genom vilket okända röster från anonyma liv stiger upp. Ofta påminner de om vad som händer när man råkar glömma kvar en exponerad film i sin gamla småbildkamera, och lyckas lägga nya bilder ovanpå de gamla. Botten går ur verkligheten och öppnar ett schakt ned mot existensens urgrund. Lysande, helt enkelt.
Adress: Tegnérgatan 4, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 2/9 – 31/10
Anders Olofsson (text), Angelika Knäpper Gallery (foto)
