Katarina Andersson, ”Nära det avlägsna”, 2012-2014, 156×180 cm, äggoljetempera på duk. Fotograf: Gerry Johansson
Beskriv din konst med tre ord: Uppfordrande. Skeende. Återkastande.
Hur ser din arbetsprocess ut? En färd mot det anade; måleriet uppstår som ur en aning, och arbetet med det är att svara an. Det är att se, att åter se, att känna och känna igen. Jag har kommit att utveckla ett slags skiktmåleri, som förutom tekniska kvaliteter medger, eller kräver, en långsam, meditativ och fysisk arbetsprocess. Målningen yta byggs upp av många mer eller mindre transparenta lager av färg, som sammantaget bygger upp ett bildrum. Tid vävs in i verket.
Vad inspireras du av? Utöver livets händelser, all konst, musik och litteratur som får mig att stanna upp, infinna mig inför verket och reflektera.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Mina egna, i vardande. Samt, över mitt skrivbord, enstaka konstverk, skisser, små reproduktioner, privata fotografier och noteringar av skilda slag.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Om jag bara ska nämna en; Rita Donagh.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Virginia Woolfs “The Waves”.
Vad är konst till för? ”… att vidga frihetens rum…” som Per Wästberg så enkelt och fint formulerade det i en krönika i SvD nyligen.
Vad är konst inte till för? Investeringsobjekt.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Att värna konstens rum, som en del av vårt gemensamma rum. Ett samhälle utan fri konst är ’blint’, utan förmåga att se sig självt i spegeln. Därför är det också otroligt viktigt att människor oavsett ålder och social bakgrund har möjlighet att möta, studera och arbeta med konst.
Katarina Andersson var senast aktuell med utställningen “Speglingar” på Steneby Konsthall, Dals Långed
