Noir. Det är något oemotståndligt njutbart med de djuppräglade bokstäverna i det kolsvarta omslaget. Likaså ordets raspande uttal. Känslan triggas av det kittlande mjuka och det skönt sträva. Mina fingrar dröjer sig kvar vid det försänkta o:et, som i all dess mörka rundhet blir kusligt inbjudande. Som ett kaninhål till underlandet.
A serendipitous encyclopedia inspired by 1001 names for the color black lyder bokens undertitel (Praun & Guermouche. Form: Sandra Praun). Jag uppehåller mig vid färgnyanserna, tryckta på silkeslent, lövtunt papper. Tusentals upplevelser av svart; att se, lyssna till, känna denna färgernas färg. Dark Days, Days End. Namnen är associativt och tematiskt ordnade vilket skapar ett oväntat poetiskt flöde. Polar Sky, Aurora Black, Borealis Black.
Jag fascineras av namnens bildliga sammansättning. Night in Vegas, Black Ace, Black Jack, Spade Black, Bad Card, Joker. Som resultat av slumpmässiga sammanhang och språkliga lagringar. Förföriska metaforer, men likväl skenbart logiska konstruktioner. Lust, Call Me.
Narrativet om svart närs av våra kulturbetingade referensramar med dess imaginära tecken, komparativa konnotationer och värderingsladdade konventioner. Det enda vi har att tillgå – på gott och ont. Förutom viljan till sökandet, människans drivkraft. Grit, Don’t Quit. Och Noir gör den uppgiften till en svindlande passage i vars ända, hoppas jag, väntar Hattmakaren med ett flin i ansiktet och en kopp te i handen. Beyond Black, Vantablack, 10,9,8…, Zero.
Gabriela López
