Med kompromisslös abstraktion arbetade Katarzyna Kobro (1898-1951) och Wladyslaw Strzemiński (1893-1952) för att förändra samhället. När Moderna Museet i Malmö visar två av det polska avantgardets främsta men ändå okända pionjärer, för presentationen dock knappast tanken till en konst på barrikaderna. Istället väntar ett raffinerat spel av former och färger. I Strzemińskis måleri upphävs skillnaden mellan motiv och bakgrund, i enlighet med de anti-hierarkiska teorier han formulerade för den egna riktningen “unism” (nere tv). Särskilt imponerar Kobro med sina öppna, dynamiska skulpturer konstruerade för att upplevas av en betraktare i rörelse genom rummet (th). Sinnebilden av en konst för konstens skull, kan tyckas. Men deras experimentella arbete präglades både av en konfliktfylld samtid och utopiska visioner.
Utställningen ingår i museets långsiktiga satsning “En annan värld” med ambition att vidga perspektiven bortom invanda (läs västerländska) spår. Desto mer passande att Moderna i Stockholm parallellt lyfter fram Latinamerikas ofta förbisedda konkretistiska tradition i “Concrete Matters”.
I jämförelse tillhör det ryska avantgardet modernismens allmängods. Och det var här som Kobro och Strzemiński träffades, båda födda i Ryssland, han i en polsk familj. Entusiastiskt engagerade de sig i skapandet av det nya, jämlika och moderna samhälle som hägrade i oktoberrevolutionens spår. Ett politiskt hårdnande konstklimat fick dem att från 1920-talet början fortsätta arbetet i Polen, där de var med och grundade ett museum för modern konst i Lodz, vilket nu deltagit i arbetet med utställningen. Precis som de ryska suprematisterna och konstruktivisterna, liksom holländska De Stijl-rörelsen, rörde sig Kobro och Strzemiński mellan olika fält; konst, typografi, scenografi och arkitektur. Till utställningens styrka hör just att de sätts in i ett större sammanhang, genom verk av bland andra Piet Mondrian, Vladimir Tatlin och Sophie Taueber-Arp.
Fascinerad dröjer jag vid parets grafiska design, liksom Kobros häpnadsväckande geometriska modell för en förskola, medan Strzemińskis inredningsmodul kunde varit hämtad från Gerrit Rietvelds ikoniska De Stijl-projekt Villa Schröder. I hemlandet har Kobro länge stått i skuggan av Strzemińskis stjärnglans, men här blir det tydligt vem som var djärvast. En glimt av hennes skärpa gav danska Louisiana i “Avantgardets kvinnor” år 2012, men mycket av hennes arbete har dessvärre gått förlorat.
Efterhand gick de skilda vägar, andra världskriget påverkade både deras liv och verk, och på olika sätt kom det mänskliga och utsatta att tränga in i deras konst.
Det är frestande att dröja vid det biografiska, med följd att bilden av den framgångsrika superduon krackelerar. Dit hör Strzemińskis invalidiserande skador från första världskriget, hans motarbetande av Kobro efter krigsslutet, men också historien om hur Kobro under kriget desperat eldade upp sina skulpturer för att värma och laga mat åt sig och dottern. Allt detta är inte nödvändigt att veta, däremot att de båda aktivt förhöll sig till det samhälle och den tid som de såg som sin uppgift att vara med och forma.
Vid introduktionen av relativt okända konstnärer, är det en konst att balansera mellan liv och verk utan att hemfalla åt mytskapande, romantisering eller det alltför anekdotiska – en avvägning Moderna Museet lyckas hyfsat med, om än inte helt. Framför allt är det en rafflande snygg utställning, som fogar en ny bit till det modernistiska avantgardets större pussel.
Carolina Söderholm
Foto: Helene Toresdotter/Moderna Museet, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Utställningen visas 10 mars – 2 september 2018
