Det svenska måleriet har levt ett vitalt liv under de senaste åren. I hög grad beror detta på kvinnor som utforskat målardukens obegränsade möjligheter på varierande, ofta mycket spännande sätt. Namn som Karin Mamma Andersson, Cecilia Edefalk, Meta Isæus-Berlin, Sigrid Sandström och Astrid Sylwan m.fl. är både kända och erkända på den samtida konstscenen. Därefter följer nya generationer med Kristina Jansson, Maria Nordin och Anna Bjerger, som några exempel på starka representanter. Två viktiga måleriutställningar från i våras var Hertha Hansons andra utställning på AnnaElleGallery respektive Sofia Ekströms presentation på den idag tyvärr nedlagda stockholmska filialen av det norska Galleri Riis.
Katrin Westman, med examen från Umeå Konsthögskola, är ett av de yngsta tillskotten i den starka trenden som trotsar Georg Baselitz famösa påstående att kvinnor inte kan måla. Född 1987 i Örebro, bor och arbetar hon i Stockholm och i värmländska Östra Ämtervik. Just nu kan man möta hennes måleri på Olle Nymans ateljéer och konstnärshem i det idylliska Saltsjö-Duvnäs.
Kroppar utan härkomst är en suggestiv utställningstitel som säger tillräckligt mycket för att väcka nyfikenhet och tillräckligt lite för att fantasin omedelbart ska sättas igång. Westman målar i stort format och med olja på duk och MDF. Ett signum för hennes utställningar har blivit att några av verken brukar lämna väggen och expandera ut i rummet i en skulptural form. Ibland hamnar de direkt på gallerigolvet. Det kan vara en avhängd duk, som i sina veck gör motivet oläsligt. Det kan vara en böjd skiva som har spänts fast med ett nylonband. I dessa fall blir måleriet bokstavligt talat tredimensionellt. Det är som nytolkningar av barockens gränsupplösning mellan konstarterna. Måleriet och skulpturen förenas i en passionerad omfamning. De byter roller och skapar spänning bortom alla självklarheter.
De stora bildytorna är mötesplatser för penselns (och palettknivens?) virvlande rörelser. Färger och former möter varandra för att snart rusa förbi och dra sig tillbaka. Något viker undan för att hämta ny kraft och för att med dubblerad energi hämta sig på ett annat, oväntat ställe. Varje fläck har intensitet, uttryck och integritet. Allting vibrerar. Mellanrum, tomrum och överlappningar blir till en svindlande koreografi. Det är lite som en kamp mellan ljus och mörker.
Om ögat följer utställningstitelns uppmaning är det möjligt att hitta svårdefinierbara kroppar i dessa fantasieggande verk. Tills synes är allting bara ogenomträngliga härvor av outgrundliga former. Ändå kan spända muskler, förvridna ansikten och dramatiska gester mer än anas här. Barockens konstnärer såg ofta människor som bitar i ett läggspel, påminner Ulf Linde om i en av texterna i Efter hand (1985). Konstnärerna blev något av abstrakta koreografer som gav lemmarna deras ställning för att de skulle passa in i ett mönster, skriver han. Däri finns något som förbinder Katrin Westman med föregångarna från svunnen tid. Parallellerna till barockens formspråk är dock sannolikt mer instinktiva än avsiktliga i hennes konst.
Färgen tycks knappast ha torkat när man betraktar Westmans måleri. Ljus och skuggor skiftar och skulpterar former som aldrig är stabila utan i varje ögonblick blir till; just här och just nu, nya för varje gång så fort blicken riktas mot dem. Ett slags inre drama pågår utan avbrott. Det finns något omedelbart och trovärdigt i dessa verk, oskuldsfulla i sin trots mot intellektets kortfristiga övertygelser.
Joanna Persman
Foto: Katrin Westman. Olle Nymans ateljéer & konstnärshem, Strandpromenaden 61, Saltsjö-Duvnäs. Utställningen pågår 13 maj – 25 juni 2017
