Konstvärlden är en underlig plats att vara i. Tempot är högt, och ibland kan man lätt få uppfattningen att förändring är ett mål i sig. Men så är det givetvis inte. Jan Groth vet. Väldigt lite har förändrats i hans konst under de senaste decennierna. Han är fortfarande en nordiskt rustikare version av Lucio Fontana, där linjer – ofta vertikala – i en monkrom rymd utgör verkens helhet. Groth är egentligen i första hand tecknare, vilket tydligt märks på hans formspråk. Det har sagts att Barnett Newman kunde bli sittande en hel dag inför en duk, innan han valde att dra ett vertikal streck nedöver den. Det var inte strecket i sig, utan positionen, som var själva verket. Något liknande gäller Jan Groth, som med utställningen på Galleri Riis introduceras för en svensk publik.
En del kanske känner Groth för hans textila arbeten, som påminner om gigantiska tusch- eller kolteckningar. Verken är resultatet av ett nära 40-årigt samarbete mellan Jan Groth och hans före detta hustru Benedikte. De imponerar i sin svärta, där de vita “revorna” löper som blixtskott från himlen mot jorden. Men Jan Groth är också en minimalistisk skulptör som låter kolteckningarnas streck träda ut i rummet i form av tredimensionella bronser. De står lutade mot väggen, närmast lite förstrött men ändå med potential att hålla uppe hela byggnader. Det finns en komprimerad energi samlad i dem.
Paradoxalt nog är teckningarna Groth visar inte alls av samma kaliber. Strukturen och kompositionen är stringent, men bilderna känns lite oförlösta. Som om de behöver textilens och skulpturens råa materialitet för att riktigt komma till sin rätt. Jan Groth är en konstnär som inte har mål att ta plats i medieljuset, vilket är en alltmer sällsynt men sympatisk egenskap i samtidskonsten. Han fortsätter att gräva där han står, och gör det på ett sätt som är stabilt och övertygande utan att fördenskull rubba några cirklar.
Adress: Rödbotorget 2, Stockholm
Utställningen pgår under perioden 30/8 30/9
Anders Olofsson (text), Galleri Riis (foto)
