Skrivbordet är belamrat med prylar. Snäckor, skelettdelar och böcker travade på hög ligger huller om buller med leksaksmodeller av dinosaurier, en uppnålad fjäril och ett vykort av den franske naturvetenskapspionjären Buffon. Röran av föremål bildar tillsammans en sorts materialiserade föreställningar om olika djurarters karaktärer sett genom verksamheten hos en hobbybiolog. Alternativt ett barn med tidigt utvecklat vetenskapligt sinne. Mitt på bordet står en stor Musse Pigg-docka som börjar tala franska om man trycker på en knapp på golvet. Och på svarta tavlan intill är Musses egna utvecklingsstadier noggrant upptecknade. Mark Dions The Fixity of a Rodent Species – tillsammans med hans naturalistiskt skulpturala förstoring av en mullvad hängande i ett rep – är verk som på ett både lekfullt och tankeväckande sätt förmår understryka temat för Magasin 3:s pågående utställning Investigations of a Dog. Den bygger på konstverk ur de fem privatägda institutioners samlingar som ingår i det nystartade samarbetsprojektet FACE, där Magasin 3 utgör en av initiativtagarna. Och i ett försök att få minst sagt olikartade verk av mer än trettio konstnärer att bilda en enhet har man återanvänt titeln från en novell av Franz Kafka. Berättelsen handlar om en hund som genomgår en identitetskris och försöker komma underfund med vem han egentligen är. I förhållande till andra hundar och till det omgivande samhället.
Den svenska titeln på Kafkas novell är Den sanningssökande hunden och att överföra den funktionen på samtida konst är varken ovanligt eller förvånande. Tvärtom utgör ifrågasättandet en grundläggande och självklar drivkraft för dagens konstnärer. Antingen det handlar om ett personligt sökande spår eller om ett vidare samhälleligt perspektiv. Märkligt nog upplever jag ändå utställningens tema som en påklistrad etikett och att flera av verken därför stannar vid att vara tydliga exempel på just samtida undersökande konst. Visst bränner det till flera gånger – utställningen är också ett utsökt tillfälle att se intressanta verk av både kända och mindre välbekanta namn – som bland annat vid kombinationen av Annika von Hausswolffs gåtfullt våldsamma fotografier och Gregor Schneiders excentriska runkbås. Jag påminns om Schneiders dubblerade verk i två grannhus i London för några år sedan där levande aktörer opåverkade av min närvaro fortsatte med sina vardagliga göromål. Båda arbetar med den kusliga ödsligheten i en befolkad men avpersonifierad miljö. Tillsammans med Mark Dion har dessa konstnärer en märkbar integritet som gör deras verk oberoende av utställningens överlappande tema. Samma sak gäller för Thomas Hirschhorns hörninstallation där en jättelik schweizisk fickkniv tillsammans med en mängd tecknade collage och högar av guldfolie formas till ett grävande i vårt kollektiva medvetande.
Som alltid är det problematiskt med samlingsutställningar där konstnärerna endast representeras med ett eller ett par verk. På gott och på ont uppstår naturligt jämförelser och överföringar mellan verken. Men när det – som i detta fall – verkligen handlar om en utställning av konst ur flera samlingar förflyttas någonstans fokus från de enskilda konstnärskapens betydelser till konstverkets karaktär av utvalt och exklusivt objekt. Ett tydligt exempel är Gardar Eide Einarssons brända flagga. Visst ger texten ”Liberty” självklart hotfulla associationer men blir samtidigt en tom konceptuell gest genom att man inte visar fler verk av honom. Lyckligtvis är det möjligt att på Bonniers Konsthall få en helhetsbild av Einarsson i deras pågående separatutställning. David Hammons är en konstnär vars lågintensiva estetik inte heller kommer till sin rätt i utställningen på Magasin 3. Förutom hans afrikansk-amerikanska flagga i färgerna rött grönt och svart visas en blodig kimono hängande i en monter. Hammons subtila kritik av kulturellt förtryck som det utövas i museipedagogiska framvisningsmetoder förlorar i detta sammanhang sin udd. Det är synd på en konstnär som knappt visats alls i Sverige.
Vad som däremot gör att andra konstnärers verk – som till exempel Esko Männikkös och Boris Mikhailovs fotografier av existenser i samhällets utkant – inte slocknar utan forsätter att glöda beror antagligen på innehållets smidiga genomtränglighet och på gestaltningens oavvisliga karaktär. Männikkös nostalgi avvisar näraliggande sötma och Mikhailovs poetiskt grova dokumentation äger en varm medmänsklig ton. Att få samtliga verk att tala på sitt specifika språk är sannerligen en komplicerad och känslig fråga för varje curator av samlingsutställningar.
Om man vill är det möjligt att spåra de olika institutionernas preferenser genom vad som visas. Men urvalet från Magasin 3:s egen samling överraskar inte här. Till skillnad från den gångna höstens oväntade guldkorn handlar det nästan genomgående om verk från tidigare utställningar. Istället blir jag nyfiken på vad som mer kan finnas i Dakis Joannous samling (DESTE Foundation) som tycks bygga på ett säreget intresse för humoristiskt sinnliga formspråk. Paul McCartyhys gris och Fischli & Weiss djurskal är möjligen mer konventionella val, medan Urs Fischers Mackintosh Staccato är en underbar beskrivning av en fritt hängande linje. Flytande mellan precis realism och abstrakt form. Och som en självklar utgångspunkt för principen bakom Investigations of a Dog finns strax till höger efter ingången till utställningen Roberto Cuoghis MEGAS DAKIS. Den kompakta bilden är både ett extremt illusoriskt porträtt av samlaren Joannou i gammaldags halvrelief och en fantasifull beskrivning av hans pågående förvandling till en mytologisk harpya. Ur hårbottnen tränger det fram en mängd små ondskefulla demoner som är på väg att ta över porträttets officiella funktion. Ett fascinerande verk i en förbryllande komplicerad teknik som vittnar om beställarens skämtlynne och djupa förtroende för konstnärens vision.
Bilder (uppifrån och ned): Mark Dion, David Hammons, Fischli & Weiss
Adress: Frihamnen, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/2 – 29/5
Magnus Bons (text), Marc Domage/Christian Saltas (foto)
