Jag möter Xavier Veilhan strax före öppningen av hans nya utställning i Stockholm, bara ett par dagar innan terroristerna slår till i Paris. Förväntningarna är stora inför vernissagen, döden kunde inte vara mer frånvarande. Veilhan är en av Frankrikes mest framgångsrika samtida konstnärer, vilket bekräftas av en blick i hans kalender. Han ställer ut runt om i världen, samtidigt som han driver kreativa samarbeten med filmskapare och musiker. Det här är den sjunde gången han ställer ut i Sverige, och han börjar nästan kännas som en svensk konstnär. Han har till och med utfört ett par offentliga uppdrag här, bland annat en skulptur vid flygplatsen i Ronneby.
I sin nya utställning blandar och ger han, men det centrala verket är ett träd som skivats och monterats, del för del, på horisontella hyllor utmed väggarna. Det doftar skog, och är man riktigt tyst går det att höra de svaga knäppljuden när träet torkar. Att placera ett så levande och oförutsägbart väsen som obehandlat trä i ett gallerirum väcker frågor om konstnärens förhållande till sitt arbetsmaterial. Xavier Veilhan är en man som ser flexibelt på sådana saker:
– Jag har arbetat med en massa olika slags material: metall, plast, glas och mycket annat. Men trä är speciellt. Varje träobjekt har en egen historia och på så vis också ett eget liv. Det har ådror och linjer, ungefär som en människas hud. Trä befinner sig också någonstans mellan det permanenta och ickepermanenta. Vi kan exempelvis tillverka redskap av trä, eller bygga oss en båt som vi kan färdas över havet med. Men vi kan också plantera ett träd och se på medan det växer sig allt högre. Då speglar trädet tidens gång, du kan avläsa din ålder i materialet och får trädet stå kvar kommer det förmodligen att överleva dig själv. Träd ger alltid positiva associationer. Är du politiker, och försöker undvika att bli återvald, då ska du se till att hugga ner några träd…
I utställningen visar du ett helt träd, men det är skuret i skivor. Hur föddes den idén?
– Jag tänker på skivorna som en parallell till de bilder man får fram när man magnetröntgar eller scannar en människas kropp. Men man kan också uppfatta verket som sidorna i en bok som kan läsas linjärt, från ena änden av lokalen till den andra. Det är ett sätt att skildra tidens flykt för vi kan själva avläsa vår ålder i träets ringar, beroende på hur nära trädets rot du tittar. Jag har inte manipulerat något, allt du ser är autentiskt.
Utställningen består också av sen serie skulpturer och några mobiler, som allesamman kommunicerar med konsthistorien. Associationer till exempelvis konstruktivismen är uppenbara, en konsthistorisk perioder som kännetecknas av utopiska idéer om konsten i människans och samhällsutvecklingens tjänst. Idag är utopierna ett minne blott, och frågan är vad som händer när den tidstypiska estetiken möter samtidens desillusionerade verklighet.
– Det är just detta som intresserar mig. Jag kan ju inte ha samma ideologiska position som konstruktivisterna, och det finns en positiv ton i mina arbeten som inte har med ideologi att göra. Jag vill att de ska utstråla en slags hopp.
Något av en utopist är kanske Xavier Veilhan ändå. I en hierarkisk och illusionslös konstvärld driver han en liten och jämlikt organiserad grupp som under hans namn producerar konstverk för den globala konstscenen.
– Vi är en liten grupp som jobbar i ateljén. Jag vill inte att vi ska vara för många, för det ska gå att kommunicera utan att hålla stormöten. Det är heller inte bra om var och en blir alltför specialiserad på vissa arbetsuppgifter. Visserligen är det jag som till slut signerar verken, men vi reser tillsammans när utställningarna ska sättas upp. Det är ingen belöning för utfört arbete, vi har alla medverkat till att utställningen kommit till. Jag ser det inte som något utopiskt.
Anders Olofsson
Foto: Jean-Baptise Béranger. Utställningen pågår under perioden 12 november – 19 december 2015.