Den amerikanska konstnären Helen Mirra kombinerar ålderdomliga hantverkstraditioner med konceptkonstens bedrägligt neutrala estetik. På Galerie Nordenhake visar hon en serie objekt bestående av vikta vävnader i korpsvart ull. Fotografierna är tagna rakt mot marken där Mirras råkat befinna sig och kompletteras med texter som anger datum, position, och iakttagelser från platsen. De korthuggna meningarna är tryckta på brun kartong och liknar katalogiserat arkivmaterial men också ett slags nedtonad konkret poesi. I några av fotografierna ser vi Mirras hand som håller i en sten. Där finns tydliga överensstämmelser mellan texturen i stenens lavor, gruset på marken och mönstret i Mirras skjorta. Som om allt i bilden förenades på ett djupare plan.
Mirras konst omgärdas av olika självpåtagna regler och omständigheter, och tillkommer ofta som resultatet av dagslånga vandringar ute i naturen. Här verkar hon tydligt i en tradition som sträcker sig från On Kawara till andra ”gående” konstnärer som Richard Long och Hamish Fulton. Varje timme vid samma klockslag har Mirra i tidigare verk valt ut en förtorkad pinne, målat den med svart tusch och sedan gjort ett avtryck mot en linneduk. Varje dag sker detta sju gånger och avtrycken av de torra pinnarna förs samman och bildar en spröd teckning. Och genom att pinnarna läggs mitt på duken skapas en linje, som visserligen är oregelbunden, men med en tydlig riktning framåt.
Är bakgrundsinformationen om Mirras metod betydelsefull eller oväsentlig i mötet med hennes konstverk? Vilken blir skillnaden för en betraktare som inte känner till något av detta? Mitt svar måste bli att verkens tillkomsthistoria är integrerad i verken och en helt avgörande pusselbit när det kommer till tolkningen av dem. Eftersom Mirras verk kan upplevas som relativt slutna och gåtfulla blir de också i någon mening beroende av att betraktaren ges upplysningar om bakgrunden. Detta är ju en vanlig procedur i samtidskonsten och kan upplevas som både överflödig och störande, men Mirras verk är bärare av sin historia och sitt sammanhang på samma sätt som upplevelsen av en målning till stor del är avhängigt målarens sätt att hantera färgen. Hur och varför smälter samman. Vandrandet som förorsakat verket bevaras och omvandlas i det, och en tydlig växelverkan upprättas mellan gallerirummet och världen utanför, samt mellan fysisk aktivitet och materiell objektivitet.
Men vad är det man egentligen får reda på när man inser att de svarta filtvävnader som Mirra installerat på Nordenhakes väggar är gjorda av ullen från två får med något olika färgton? Och att de vimpelliknande objekten är vävda med en enda obruten tråd, där varp och inslag tillkommit parallellt? Hur ska betraktaren hantera denna kunskap? Vad betyder den för tolkningen av verken?
Jag menar att det ger en stor förståelse för Mirras drivkrafter, för hennes vägval och intentioner. Det öppnade mina ögon för insikten om att verkens form och framträdande är avsedd in i minsta enskild del. Mirras konst präglas av en tystlåten perfektion och en påtaglig exakthet, som gör den självständig och oberoende. Trots detta signalerar hennes svarta trianglar en samhörighet med andra utforskare av abstraktionens gåtfulla lockelse, som Kasimir Malevitj och Ad Reinhardt. Att stå framför Mirras filtvävnader framkallar en känsla som liknar den som kan uppstå i en butik med exklusiva märkeskläder. Du vill känna på tyget, ta det mellan dina fingrar och bli varse dess dyrbara kvalitet.
Mirra upprättar en situation utifrån regelbundna intervaller och större tidsspann, hon arbetar med processer av upprepning och överföring, och landar i reflekterade verk som har en utpräglad närvaro. De individuella fåren vars ull Mirra använt anges i verklistan enligt en särskild systematik, och bygger på en vänskaplig förtrolighet med varje enskild farmare.
Mirras verk innefattar en känslighet för kroppens rytm och rörelse som utvidgar sig i tänkandets rumslighet.
Magnus Bons
Foto: Galerie Nordenhake
Adress: Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 20 augusti – 26 september 2015
