I den nedlagda värmecentralen Kummelholmen i Vårberg pågår Heat/Energy med 23 konstnärer från olika delar i världen. Utställningen rymmer både flera tunga namn och konstnärer under utbildning. De många bidragen samverkar likt organ i ett nätverk, utifrån en och samma arkitektoniska kropp – byggnaden. Heat/Energy vill liknas vid humanekologi, en social process som får oss att gradvis acceptera ett nytt system i samklang med biosfären. Och kan ses som en samtida science fiction-liknande vädjan, om alternativt bränsle, att ta med sig ut från byggnaden. Till ett förhoppningsvis varmare medmänskligt klimat, där vi kan samarbeta emot gemensamt mål, värna om den här planeten och uppnå netto nollutsläpp 2045?
Hjärtat i kroppen, för att inte säga navet i Heat/Energy, är Berit Lindfeldts två svarta vaxskulpturer, Nose och Navel Cone. De fyller den stora hallen med sådan tyngd och dignitet att jag tappar andan. En uppsamlande kraft, samtidigt som de båda koniska verken genererar ett jämnt energiflöde till rummet. Det är som att luta sig över kanten och våga falla handlöst ned i en annan människas navel, det ger perspektiv. Och i det finns en trygghet. Jag funderar över hur material omvandlar rörelse/energi i ett rum? Likt den amerikanska skulptören Louise Nevelsons monokromatiskt svarta vardagsting ger Lindfeldts skulpturer här öppningar till stora känslor, med till synes enkla medel.
Leif Elggren är ytterligare en av de mer erfarna som vet hur energi omvandlas med opretentiös metod. Han värmer helt sonika upp ett före detta pannrum till het luft, med hjälp av infravärmare. Spår av en smärre explosion anas på en av stenväggarna, vars ytor också rymmer Marja-Lena Sillanpääs svartmålade tygskynken. De liknar svarta fanor, vissa hoprullade och står som i protest mot en vägg.
Jag associerar de båda konstnärernas verk till Matzeraths alla minnen i Die Blechtrommel. Att låta den lilla människan få behålla sin egen röst, genom det membran som livet är. Och vars fibrer, med tiden, bara släpper igenom vissa partiklar, av het luft. Allt annat blir kvar som tjock svart sot på tyg.
En våning upp hänger Anna Engvers stora kolteckningar på bomullsduk. Har hon skrapat på väggen och fört över en bit av byggnaden in i teckningen? Sarali Borg bidrar med tre stora fågelklo-liknande skulpturer i rostfritt stål. De är konstruerade med rörelsedetektorer och skakar lätt i samverkan med omgivningen. Monique Pelsers mörka rovfågel sänker sina vingar i lokalen genom en QR kod. Flera av verken för tankarna till Farid al-din Attars dikt om det kungligt gudomliga som vi alla bär i våra hjärtan. En värme som nog är förutsättningen för framtida ekologiska val?
Ulla Wiggen visar serien Intra, med motiv av organ i ett slags inre universum. En av titlarna Templum, betyder, ja när jag googlar, en öppen rymd dedikerad till helande. Metaforiskt ger motiven små elektriska stötar på näthinnan. Om Wiggens välbekanta Irisar liknar sköldar eller fokuserade öppningar av en blick ut mot betraktaren, så vänds bilden i Intra ut och in, och synliggör ett annat perspektiv. Inte som sextiotalets kretskort, utan inuti själva ledningarna och chipen.
I en hörna på samma våning flyger Nicole Kidman härligt omkring i luften, inuti små rutor av mörka glansiga remsor från vhs-kassetter i Sarah Bloods verk. Om jag inte läser texten till verket utan låter upplevelsen bara få vara sig själv, så är de dansande videofilmremsorna, fästa vid två fläktar riktade emot varandra, ett befriande och visuellt perfekt inslag. Som att stå och dansa ansikte emot ansikte på en het nattklubb. För ingen orkar väl ta konst på blodigt allvar precis hela tiden?
Byggnadens vener letar sig vidare genom väggar av kvarglömda kopparrör och leder fram till Daniella Hedmans spirituellt luftiga verk. Om Lindfeldts skulpturer symboliserar hjärtat i den här arkitoniska kroppen, så är Hedmans bidrag njurarna. Som renar och balanserar det som flyter igenom byggnaden. Minnen, tankar? Installationen bär en mystisk och lätt energi. Vidare kikar jag in i ett cylinderformat utrymme där Malin Arnedotter Bengtssons farkost av pinnar hänger, färdig att fara ut med besökaren?
Som helhet är utställningen generös och rymmer alltigenom intressanta konstverk. Från intellektuell cento poesi från Alex Valijanis titlar på sina staplade vhs-band, till måleri med hög densitet av Mia Chapman och Martin Ålund. Samt film av Torbjörn Johansson, vars starkaste verk är en väggprojicering där vågrätt forsande fossilfritt bränsle tränger igenom ytterväggen. Filmen ger hela byggnaden ett friskt energitillskott, och binder så ihop utställningen med husets historik. Detta var nämligen platsen där oljan transporterades in till den före detta värmecentralen. Idag omvandlad till ett friskt forsande vattenfall, från en natur vi alla vill bevara.
Windy Fur Rundgren
Kummelholmen, Vårholmsbackarna 120, Vårberg. Utställningen pågår 11 september – 17 oktober 2021
