Hanni Kamalys forskningsbaserade utställning The Might they have på Index rör sig kring ämnen som exploatering, objektifiering och kolonisering och exemplen är hämtade ur historien och spåren, såren leder in i samtiden. Problematiken avhandlas i fyra videoessäer. Materialet är framforskat, det är montage av gamla filmer, nutida intervjuer, fotografier och dokument hämtade ur arkiv och återbrukat existerande material.
Klädkedjan Indiska kopplas till förflutna koloniala händelser, frenologiska undersökningar återges, stöld av artefakter dokumenteras, ursprungsbefolkningar som visades upp på nöjesfält skildras, och så vidare. Kamaly önskar berätta om den västerländska kulturens och vill jag påstå, upplysningens baksidor, vilket hon delar med många samtida konstprojekt. Man blir både arg och beklämd och kan inte annat än att hålla med om att det är för djävligt.
Videorna är välformulerade i en essäistisk stil där en konstnär som Hito Steyerl är en ledstjärna. Men apropå forskning – måste man tillägga – i princip är de skildrade övergreppen inga nyheter, vilket ökar estetikens betydelse för projektet. Den vilar dock tungt på retoriken vilket i sin tur innebär att man, som sagt, inte kan göra annat än att instämma, om och om igen. Essäerna riskerar därför att bita sig själva i svansen.
Det finns mycket att säga om den så kallade akademiseringen av konsten. Riskerna är uppenbara, till exempel trånga formella eller informella regelverk. Men man skall komma ihåg att en ofta sträng normering alltid har varit en del av den högre konstnärliga utbildningen. Den kritik som i grund och botten går ut på att fördjupning och reflektion skulle vara av ondo är dock tveksam, inte minst då den ofta kläs i romantiskt skimmer. Den radikale upplysningsmannen Thomas Thorilds söndertjatade devis över ingången till aulan i Universitetshuset i Uppsala: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”, kastar ett visst ljus över problematiken. Inom konsten, liksom den konstnärliga forskningen, råder ofta det omvända förhållandet.
Detta därför att den konst som springer ur ett fritt tänkande är ofta intressantare och roligare än den konst som har ”rätt”. Jag tänker på konst som är problematisk, eller problematiserar, på konst som tvingar betraktaren att ta ställning eller som låter oss uppleva och tänka något oväntat och nytt. Det kan vara allt från måleriska undersökningar till essäer som bjuder in till resor i okända trakter (men också igenkännandets glädje). Därför har den konventionella akademiska forskningen något som den konstnärligt inriktade forskningen borde intressera sig mer för, nämligen att utgångspunkten för all forskning är att man initialt inte vet vad man kommer att komma fram till. Om Kamalys videoessäer har en sådan utgångspunkt är svårt att veta. Utställningen blir svaret skyldig.
Mellan bildskärmarna som påminner om märkliga, svarta rektangulära frukter, där de hänger i guldglimmande kedjor från taket, står spretiga och risiga metallskulpturer. Både vassa och sköra. De är ett slags mekaniska insekter besläktade med Louise Bourgeois menageri, skulpturala teckningar, tecken eller varför inte revor i utställningsrummets rymd genom vilka man skulle kunna ana andra världar och slutsatser. Skulpturerna rimmar med videoessäernas spretighet, men talar ändå ett annat språk. De är bångstyriga och går sin egen väg och tillför helheten en avgörande komplexitet.
Så händer det, projektet sätts i rejäl gungning i en av filmerna. En berättare, konstnären tänker jag mig, säger oväntat: ”Dags för självreflektion”, och fortsätter: ”Reproducerar inte filmen samma koloniala akt (som den skildrar)?” Frågan hänger i luften och stannar där. Men glimten av den kritiska stämman är inte bara välgörande, frågan är glödande. Är det en förflugen tanke, en brasklapp eller en försåtmina? Rätt, alternativt fel, svar skulle stöpa om utställningen i grunden. Den skenbart enkla kommentaren osäkrar projektet, avsiktligt eller oavsiktligt, och sätter det i rörelse mot okänt mål.
Andreas Gedin
Bild överst: Hanni Kamaly, Gadju Okabak Ulrikab Koskimo, 2021 (videostill). Foto: Index, Kungsbrostrand 19. Utställningen pågår 30 april – 20 juni 2021. Som en fristående del av utställningen ingår en serie guidade vandringar genom Stockholm, producerade av Index i samarbete med Stockholms Kvinnohistoriska.
