Det börjar med att DN publicerar en nyskriven novell av Jonas Hassen Khemiri som heter ”Standardlängden av ett mirakel”. Jag lägger detta på minnet och bestämmer mig för att spara texten till ett senare tillfälle. Det jag då inte uppfattar är att Khemiris novell beställts av konstnärsduon Goldin+Senneby, och ingår i deras retrospektiv som snart skulle öppna på Tensta konsthall. Detta var i början av januari. Sedan dess har jag läst Khemiri (en mycket bra text skriven i en enda mening), besökt både konsthallen och samtliga av platserna som Goldin+Sennebys utställning är utspridd på. Förutom i Tensta visas den inne i Stockholm på Tredje AP-fondens kontor, i Handelshögskolans bibliotek, i entrén till Finansinspektionen, i klädbutiken A Day´s March samt i ett rum på Waldemarsudde. Pust!
Visst är det intressant att släppas in på platser som jag aldrig tidigare besökt, och som utställningsidé fungerar nog Goldin+Sennebys koncept bra på pappret. Men frågan är hur många som kommer att se hela utställningen, eller om detta ens varit tanken från början? Kanske är de enskilda delarna mest till för de som redan brukar befinna sig på de utvalda platserna? Hos dem som möter verken dagligen kan konsten verka under längre tid och nöta sig in. För tid och tankemöda behövs för att sätta sig in i Goldin+Sennebys konstnärskap.
Själva objekten består ofta av relativt anonyma modeller, närmast kamouflerade till museiföremål, som lite taffligt tilldelats en plats på respektive utställningsplats. Det rör sig om olika montrar och lådor – varav en sägs vara en magisk trollerilåda. På Finansinspektionen finns en rekonstruktion av ett möblemang från en rysk bank; några plastiga fåtöljer, ett bord och ett stort foto av möblernas ursprungliga miljö. Skulle jag inte veta att detta var konsten är jag inte säker på att jag skulle lägga märke till den. Kanske är det en positiv iakttagelse, men jag är inte säker?
I och för sig är de fysiska objekten bara den ena sidan av Goldin+Sennebys konst. Föremålen fungerar mest som illustrationer till mer eller mindre fiktiva processer som sker i det fördolda. Goldin+Sennebys konst går ut på att belysa och något skaka om den finansiella makten. Och att göra det genom referenser till eller rena imitationer av finansmarknadens allt mer obskyra system för att skapa mervärde. Under ett seminarium på Konsthögskolans forskningsvecka i januari, presenterade konstnärsduon projektet ZERO MAGIC som är en – till synes verklig – metod att infiltrera en hedgefond för att negativt påverka uppfattningen om olika företags validitet, och att profitera på detta. Tillsammans med finanssociologen Théo Bourgeron visade Goldin+Senneby genom en snustorr powerpoint-presentation hur det hela går till. Men i efterapningen av finansvärldens mekanismer fanns en skruvad humor som gjorde det hela till något mer än trendriktig seminariekonst. Hugade spekulanter kunde till och med investera i projektet.
Konsten i Goldin+Sennebys händer innebär ett utforskande av teorier i praktiken. Deras konceptuella förhållningssätt utgör ett förenande paraply som är spänt över utställningsplatserna. De beskriver sin konstnärliga metod som ett tillbakadragande och håller själva en låg officiell profil. (Där var framträdandet på Mejan ett undantag.) Goldin+Senneby överlåter gärna tillverkningen av konstobjekten på andra, vilket i och för sig vardagsmat idag, men att använda fotografier tagna av byråkrater är faktiskt mindre vanligt. På Waldemarsudde gör Goldin+Senneby just det i en serie landskapsfotografier som sägs visa platser som ansetts vara för fula för att få bidrag från EU. Märkligt, för de anspråkslösa bilderna ser ut som vilken äng eller skogsbacke som helst. Goldin+Sennebys inlägg om våra inlärda estetiska uppfattningar skickar också påpassligt signaler till museets pågående utställning om friluftsmåleri i slutet av 1800-talet.
Jag blir inte ändå riktigt klok på vad jag ska göra med Goldin+Sennebys transaktioner? Visuellt sett framstår deras konst som prototyper och tillsammans med den konceptuella överbyggnaden tenderar helheten att upplösas efter att jag någorlunda begripit konceptet. Jag blir stående med Khemiris texthäfte i handen.
Magnus Bons
Utställningen pågår 27 januari – 15 maj 2016
