Flare-up på konsthallen Accelerator visar i mångt och mycket en ny etapp i Simon Goldins och Jakob Sennebys tjugoåriga praktik. Som att i samlat format bevittna en långtgående förvandlingsprocess, där inriktningen för konstnärernas utforskning skiftat, och infallsvinkeln blivit märkbart personligare.
Flare-up överraskar och jag låter mig villigt dras in i en utställning som omsorgsfullt gestaltats till en intagande och multisensorisk upplevelse. Där nyproducerade och äldre verk blir metaforer eller allegorier över konstnärsduons erfarenheter av multipel skleros (MS) – av att leva med en kropp i autoimmunt tillstånd.
Passande nog är det första som möter besökaren en lång ramp tillverkad av två blåsvampsangripna och barkborrefällda granar, byggd på ett golv övertäckt med ett tjockt skikt av stelnad kåda. De två platsspecifika verken, Blånadsramp (2025) och Kådasjö (2025), intar hela första utställningssalen på Accelerator och blir något av en totalinstallation. Kådan, barrväxternas naturliga immunförsvar, barkborrar och blåsvampar sammanvävs med pedagogisk saklighet i en berättelse om växelverkan mellan ekologi och skogsindustrin. Att konsten ger eller öppnar upp för ny kunskap är i Flare-up en understatement.
Det doftar ljuvligt och friskt av färsk kåda och nytt hyvlat virke i utställningssalen. Kådan glittrar och skimrar i mättade nyanser av gult och orange beroende på hur ljuset från belysningen faller, vilket skapar en bjärt kontrast till rummets kritvita väggar. Monets målningar av sin trädgård i Giverny korsar mina tankar när jag överblickar kådasjön från rampens högsta punkt.
Där, liggande på en bänk finns också de första kapitlen ur författaren Katie Kitamuras Flare-up (2023-), ett pågående romanprojekt i samarbete med Goldin+Senneby. Den tvådelade handlingen kretsar kring en genmodifierad tall med dunderkraftigt immunförsvar som utan förvarning och vetskap levereras till berättarens hem, och kring J som har en MS-diagnos.
Växelspelet mellan ekologi och skogsnäring byggs på med ett mörkare tonläge i verket Feromonfällor (2025) längre in i utställningen. Hundratals svarta barkborrefällor, som används för att övervaka skalbaggens population i skogarna, fyller nästa utställningssal. Från att vara en nyckelart för biologisk mångfald har barkborren blivit ett hot i spåret av en alltför kortsiktig och skev skogsnäringspolitik.
Staplade på varandra formar fällorna en skog av smala, bräckliga kolumner i den nersläckta salen, liknande de taniga och ensidiga skogsplanteringarna man ser runt om i landet. Här doftar det också lockande från det syntetiska feromonmedlet som används i fällorna.
Och så över allt, det kontinuerligt gnisslande ljudet av Lego pedometer cheating machines (2019), hemmabyggen av Legobitar för att lura mobiltelefonens stegräknare och komma undan försäkringsbolagens krav på delad hälsodata. Men i mina öron låter de som otåligt svärmande barkborrar i en rubbad ekologi.
Jag tänker på de bärande elementen i Goldin+Sennebys konceptuella konst. Den tvärdisciplinära researchen och samverkan, de minutiösa och ibland osannolika experimenten, de kvasivetenskapliga mångskiktade berättelserna som förgrenar sig och återkommer för att förgrena sig igen. Inget verkar lämnas därhän i en skapande process som tycks följa ett cirkulärt tankesätt. Eller möjligen går det i en dubbelloop.
I Självbild (2025) experimenterar Goldin+Senneby med svampen Isaria sinclairii som i århundranden använts som ungdomselixir, men som numera är del av läkemedelsindustrins lukrativa behandlingar av MS. I ett tidigare verk, Insurgency of life, hade konstnärsduon odlat svampen i en pool av rostfritt stål. På Accelerator har svampen istället applicerats direkt på baksidan av äldre målningar med religiösa döds- och sjukdomsmotiv. Hoppet om bildernas tillfrisknande placeras här i en akt mellan mysticism och vetenskap.
Det cirkulära hos Goldin+Senneby kommer som starkast till uttryck med Den gråtande tallen (2025), som också ”avslutar” utställningen på Accelerator. Verket består av en genmodifierad tall, vackert inkapslad i ett block av gyllene kåda.
Tallen utvecklades av ett labb i USA för att överproducera kåda i kommersiella syften. Experimentet misslyckades dock då träden riskerade att dränkas av sitt eget immunförsvar. Likt ”en kropp i krig med sig själv”, som Senneby fick höra om sitt första skov, en period av försämring eller stegring i sjukdomsförloppet, då immunförsvaret attackerar nervsystemet och förorsakar mer eller mindre långvariga symptom. Flare-up betyder förresten ”skov”, och att ”flamma upp”. I utställningen anspelar titeln också på kådans lättantändliga egenskap.
Exemplaret i Den gråtande tallen är det som författaren Katie Kitamura haft i sitt eget hem, genom konstnärsduons försorg, och som är förlaga till romanprojektet Flare-up, vars första kapitel jag plockade upp på bänken i Blånadsramp, i början av min utställningsrunda.
Goldin+Sennebys praktik har alltid haft den ovanliga egenskapen att sudda ut gränsen mellan liv och konst, men i Flare-up nuddar de den magiska realismen.
Gabriela López
Accelerator, Frescativägen 26 A, Stockholm. Pågår 8 mars – 15 juni 2025
