Det är slående hur snygg den här utställningen är! Sådant väcker ju ens misstänksamhet, för måste inte skönheten vara standardiserad och motståndslös för att verka slående? Men framförallt: varför vill någon få det snygga att vara så framträdande, om det inte är för att den inte har något bättre att komma med? Jag föreställer mig att om Jean-Luc Godard hade gjort en Bondfilm precis när han började använda färgfilm, så skulle introt ha varit snyggt på just det här viset. Kanske är det också så som skönheten i den här utställningen fungerar, som ett intro. Stjärnorna presenteras, i det här fallet Rebecca Hemse, dramatenskådespelaren Irène Lindh och en anonym ung kvinna som folk med smak för nedsättande uttryck kanske skulle ha karaktäriserat som en bimbo. Och tonen sätts, en ton av behärskning, tillrättaläggning och omsorg om framtoningen; någonting dött, hårt och kallt i skönheten. En Törnrosaestetik med Barbiedrömmar. Och så fort man har kommit in i verken har också den här skärmen av skönhet försvunnit.
Miriam Bäckström har länge behandlat frågor om identitet. De hänger i luften här igen, redan genom det faktum att Rebecca Hemse uppenbarligen gestaltar en annan kvinna i sina två bilder, en kvinna som dessutom framträder i två olika skepnader, i två olika grader av färdigställande av sitt yttre. I bägge fallen syns emellertid kanten av peruken. Det hela kompliceras av att porträttet av Irène Lindh inte så uppenbart gestaltar någon annan än henne själv, och ytterligare av att man gärna vill tro att den anonyma kvinnan faktiskt representerar sig själv. Bilderna blir snabbt svårlästa. Identitet eller teatralitet i subjektets framträdande; dokument eller fiktion genom användandet av fotografin; någon visar sig eller någon som döljer sig? I vartenda fall kan det vara både och.
Ett statement står då klart: en bild av Miriam Bäckström är inget objekt för kunskap. Den är för mycket, alldeles för generös i möjliga innebörder. Det är i kodningen (iscensättning, användning av formspråk, genrer och sociala konventioner etc.) som fokus sätts på det medial i bilden och ett överflöd av tolkningsmöjligheter uppstår. Men Bäckströms bilder är också för stumma: de säger absolut ingenting. Många teoretiker har talat om att fotografin även har en lite tyst sida som undandrar sig koden. Det är referensen de talar om, som en okodad meningsfullhet eller okodat meddelande (Roland Barthes). När det talas om fotografins ”magi”, då handlar det ofta om den här relationen mellan fotografisk bild och referens. I Bäckströms bilder har jag aldrig känt av någon direkt magi. Snarare gör de en lite illa till mods. Men de ger ett nytt bidrag till den gamla debatten om huruvida den fotografiska bilden är alltigenom kodad (t.ex. Allan Sekula), eller om den bäst förstås i förhållande till en referent. För den bäckströmska bildens stumhet i referensen indikerar ändå en existentiell förbindelse mellan mitt här och nu, och det faktum att den porträtterade en gång var där, framför kameran. Det är bara det at upprättas, men utan att någon resonans kan uppstå. All den där manipulationen av koden, av det fiktiva och det dokumentära etc., fungerar som en distbox för den magiska relationen till referenten. Den gör referenten till en meningslöshet som inte kan kodas. Den blotta existensens fundamentala betydelselöshet, som lika fullt är helt avgörande och kanske det enda viktiga, den låter sig inte framställas. Det där utgör bildens sorg, dess ensamhet men också dess självbehärskning: de avstår från att försöka tala. Jag anar kierkegaardianska motiv bakom Bäckströms bilder.
Porträtten är runda och fästa på likaledes runda, färgade och ofärgade, speglar. Placerar man sig väl kan man se flera stycken verk speglade i ett. Det ger inte alls upphov till den där ”mise en abyme”-effekten av oändliga speglingar i speglingar som postmodernismen höll så kär. Snarare öppnas märkliga korridorer med nattklubbsljus och runda former och ansikten hängande i luften. Här finns desto mer av magi. De reflekterade ansiktena framstår nästan som besjälade, som potentiellt rörliga bilder eller levande antika teatermasker. De har mer liv inne i de där rummen än porträtten har i galleriet. Jag kan inte låta bli att känna mig som en av de anonyma karaktärerna i Raymond Roussels roman ”Locus Solus” när de får titta på ett avhugget huvud som flyter omkring inuti en diamant, då och då utropandes några osammanhängande patriotriska fraser.
Det är anmärkningsvärt att den här dematerialiseringen av rummet också sker när man själv kliver in i bilden. Men då är det främst speglingen i fotografiet, inte i den omgärdande spegeln, som blir effektfull. Särdeles bra funkar det i ett av porträtten av Rebecca Hemse, där den gråbeiga väggen i bakgrunden fångar upp min spegelbild som en hotfull skugga bakom ryggen på denna miserabla kvinna. När jag då också ser en spegling av det andra porträttet av Hemse, där hon är snyggare, uppklädd, ser det ut som en tankebubbla. Då är det svårt att avgöra vems tanke det är, min eller hennes; eller om det snarare handlar om att min siluett, som är verklig, nu har samma status som den avspeglade bilden. Bilden har blivit kamera. Det är då som betraktaren börjar sättas på spel, på andra sidan om interaktiviteten i att göra olika rum genom att röra sig i galleriet. Plötsligt ter sig också min bild mer läsbar och meningsfull, mer kodad, i hennes verk än den är i min känsla av att vara där, i galleriet. Det känns som om man hade börjat dematerialiseras för att kunna hitta ett nytt virtuellt liv i själva distortionsprocessen mellan existens och identitet. Det är ett bra ställe att vara på.
Adress: Ulrikagatan 13
2009-10-13 Lars-Erik Hjerström Lappalainen (text), Gallery Niklas Belenius (foto)
