Galleri Charlotte Lund, Stockholm: Umeå Konsthögskola (29/5-19/6)

Att examineras ut från landets konsthögskolor är numera en process som antar former som nästan liknar dem man tillämpar inför större internationella samlingsutställningar. Så även när Umeå Konsthögskolas magistrar lämnar skolan. Som preludium har curator Stella d’Ailly samlat en thinktank bestående av Maja Hammarén, Karolina Pahlén, Helena Scragg, Erik Berg och Andjeas Ejiksson, som tillsammans med studenterna arbetat i olika ”studiecirklar”. Man har också producerat en fyllig utställningskatalog, som har en ambitionsnivå fullt i klass med kataloger till utställningar med betydligt mer erfarna konstnärer. Det hedrar Umeå Konsthögskola som tar sina elever på sådant professionellt allvar. Av förklarliga skäl är stockholmsversionen av avgångsutställningen avsevärt mer kompakt, men budskapet går ändå fram. Umeå Konsthögskola har en tradition av att fostra unga konstnärer med ett mycket fritt (för att inte säga anarkistiskt) förhållande till sitt konstnärskap. Även om lite av glöden mattats på senare år är det ändå tydligt hur man arbetat i ett skapande rum som inte känner några gränser. Magnus Svensson målar moln på ett högst okonventionellt sätt. De lägger sig över landskapet likt främmande luftskepp, och materialiteten tycks inverterad: luften blir till jord och vice versa. Olof Broström låter i stället egenhändigt byggda maskiner stå för konstskapandet. Hans mekaniskt producerade teckningar producerar resultat som är motsatsen till all mekanik – ritstiftet ger sig ut på vandring enligt ett oförutsägbart mönster och befriar sig således både från maskinens upphovsman och alla ansatser till konstnärligt kalkylerande. Nguyen Thi Bich Thuy fyller entrén till galleriet med ett stim av glänsande fiskar tillverkade av papper och trä, vilket försvårar vår passage med samtidigt gör oss uppmärksamma på konstens dubbelsidiga karaktär av både styrka och skörhet. Den dubbelheten arbetar också Erik Hedén (bilden) med när han med teckningen som uttrycksmedel skildrar en utopi som samtidigt är dess motsats, en dystopi. Den ensamma människan drar sig fram i ett öde landskap med sin skyddsdräkt – eller konsten själv – på släp. (Adress: Skeppargatan 70)

Anders Olofsson