Fredrik Åkum gör en soloutställning på Galleri Steinsland Berliner. Han visar måleri och objekt. Porträtt av människor i skarpt ljussken sedda bakifrån glider över i gradvis alltmer abstraherade målningar av växter och fågelfjädrar. Objekten är en i slitet träfaner utskuren och uppförstorad siluett av en krukväxt och en väderbiten träställning klädd i gammalt hönsnät. Bilden av en het sommardag i ett starkt solljus från en passerad och helt annan tid, gör sig tydligt påmind. Åkums målningar av människor och växter glider in i varandra och allt närmare en upplösning av det föreställande och övergång till en abstrakt bildvärld. Men de blir aldrig helt abstrakta. I stället tycks gränsen mellan människa (kultur) och natur, och jord och ande, upplösas i långsam takt. Det tycks handla om längtan, lyckorus, passion i kombination med sorg över något ouppnåeligt, förlorat eller smärtsamt förgängligt.
Att Fredrik Åkum valt att kalla sin utställning för Lupin Wreth är inte konstigt. Få blommor blommar så generöst som lupiner och få blommor vissnar så fort som lupiner, åtminstone om man tar in dem och ställer dem i en vas. Och när de vissnar är förfallet och deras förgänglighet så tydligt, de vissnar skräpigt och snabbt. De är giftiga och inte ens torkade tjänliga som föda för djur. Deras enda användningsområde tycks vara i sommarkvällens blomsterkransar och till utsmyckning av midsommarstången, där de vissnar innan solen gått upp nästa morgon. Det är motsägelsefullt att något som blommar så omåttligt generöst kan vara så oanvändbart och gå om intet så snabbt.
Midsommaren är sommarens högpunkt där ljuset just som man upplever att det kommit vänder och går mot mörkare tider. För oss i norden är det nästan som en årets högtid som med sin snabba kulmen inger både glädje och vemod. Där finns ett subtilt samband med uttrycket i Åkums bildvärld. Han har sagt att hans bilder handlar om längtan och i hans version är längtan något konstant. Den kan inte uppfyllas för då förloras den. Uppfyllelse är inte något varaktigt eftersom det är passerat när det fullbordats och då riskeras att förloras. Men så länge längtan är något konstant riskeras inget att förloras. Det är bara i en utopisk värld man undkommer förluster. Och om en sådan inte finns i verkligheten varför inte undersöka den i konsten?
Vissa av Åkums bilder går igenom starkt medan andra är som ofärdiga fragment, avstannade innan de fullbordats. Hans objekt andas dåtid men är fast förankrade i rummet och nuet. De olika sidorna av utställningen använder varandra för att fullborda uttrycket i utställningen. Skulle han tjäna på att vara mindre subtil, tydligare, mer fysisk? Åkums språk är så sublimt att gränsen mellan att säga för lite eller för mycket är en tunn lina att gå på. Som ett korthus som faller om man lägger på ett kort för mycket. Det häftiga är att Fredrik Åkum inte gör det. Han håller balansen. Han framhärdar med sin osäkerhet. Det är läckert, intressant och imponerande.
Adress: Bondegatan 70, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 19/9 – 17/10
Maria Johansson (text), Galleri Steinsland Berliner (foto)
